Kvällarna går

– På kvällarna går man inte gärna hem ensam från spårvagnen. Det känns som att det händer mycket mer idag, säger Britt-Louise Andersson. Även Tim Nilsson, som går förbi med sin ... Men som sagt, kvällarna går åt att sticka. Jag håller på med en Cambito i en tråd kid silk och en tråd av olika garner i lace (bl.a. Isager Alpacka 1). Det blir alldeles ljuvligt mjukt och skönt och vill ha på den NU. Därför är farten uppe med stickande. Händelsen har gjort att en del ungdomar i Solna börjat oroa sig för hur de ska ta sig hem om kvällarna. – Man går aldrig hem ensam, utan man följer med sina kompisar till porten, säger 20 ... På kvällarna går vi tillbaka till våra mysiga sovhus och har kvällsfika och kvällssamling i mindre grupper. Kanske avslutar vi med en bok eller en saga om kollo? Du kan se mer av våra galna upptåg på vårt Instagram. ”Strössel, godis och popcorn – vi tar allt på vår tårta! ”Går aldrig ut på kvällarna” Men trots Rosengrens uppmaning, finns det boende som känner sig oroliga. En av dem är Maud Håkansson, 81, som bor i ytterkanten av Rinkeby. Vädret har blivit sämre och är väldigt växlande nu. Ena stunden har vi sol och plötsligt blir himlen mörk och det regnar en stund. Så är det om vartannat 😅 Men de senaste kvällarna har varit otroligt vackra Med de finaste regnbågarna 😍 Igår städade jag i flera timmar vilket verkligen behövdes 😁 Åkte en […] På kvällarna går det att äta god mat baserad på råvarorna från köksträdgården i sekelskiftesmatsalen eller på vår terrass. Vi har lugn och ro, brölande kor samt en anrik lanthandel bredvid. Stranden ligger på promenadavstånd och är både lokal och barnvänlig.

Asså helt ärligt

2020.09.11 23:11 MrBobTheBuilderr Asså helt ärligt

Hej, Har nu varit i kö för första besök på lundströmmottagningen I alingsås nu i 9 månader och jag har också läst några inlägg här som är i samma båt och personer som har haft en mycket längre väntetid och jag måste bara säga hur sjukt det är.
Är det verkligen meningen med sjukvården att ha så lite plats så att man måste vänta så länge att man bryts ner helt totalt?, Hur många har inte tagit livet av sig eller vill ta livet av sig på grund av att det inte finns någon hjälp!. Jag är själv helt totalt förstörd, Gråter mig själv till söms varenda kväll eller så ligger jag vaken hela kvällarna i mörkret, mitt sista år på gymnasiet går ju åt Hvete också vilket är fun.
Känslan av total hopplöshet är ju helt sjuk speciellt när man får alla psykiatrikers favorit quotes ”Försök att vara stark” och ”Försök hitta ett sätt att hantera det så länge” slängda på sig.
Vet inte riktigt vad jag vill få ut med denna posten, Känner väll att jag vill venta lite för personer som förstår I guess.
submitted by MrBobTheBuilderr to transnord [link] [comments]


2020.08.18 02:02 Apeshaft Kan vi måla våra igelkottar med sprayfärg?

Jag var nere på stan sent igår för att få lite frisk luft. Klockan var väl runt 23:00 och det hade hunnit bli ganska mörkt. Inne i city så hade gatubelysningen slocknat längs en gata så där var det riktigt mörkt. Det var längs den gatan som jag påträffade en överkörd igelkott. Jag hade sett dem tidigare i år när de yrade omkring på bilvägarna inne i stadskärnan utan någon som helst uppfattning om vilken fara de befann sig i när bilar åkte förbi lite då och då. Hastigheten inne i stan är 30 km/h så under kvällarna när det är tomt så kör folk alltså runt 40-50 km/h. Tyvärr så hinner inte en del bilförare väja för de små igelkottarna, eller kanske inte ser dem alls? Finns säkert några dårar som kör på dem med vett och vilja också, men det kan inte vara många? Så jag började fundera på hur man skulle kunna skydda de stadsboende igelkottarna från bilar och bussar när det blivit mörkt om kvällarna? Idén som jag klurade fram kan låta som ett totalt skämt, men jag är helt seriös.
Jag tror inte att någon kan ifrågasätta att reflexer gör att man syns bra i trafiken när det är mörkt eller vinter ute. Så varför inte söka upp igelkottar som bor i stadsmiljö och ge dem reflex-taggar?
På Biltema, Jula och i andra butiker så går det att köpa reflekterande spray. Precis som vanlig sprayfärg fast med skillnaden att den är helt transparent och inte syns under normala förhållanden. Ungefär som klarlack. Här är en länk till en butik som säljer sån här sprayfärg.
https://panduro.com/sv-se/produktemala-rita/farg/sprayfargereflekterande-spray-permanent-180025
Ska även finnas sprayfärg som är speciellt framtagen för djur för att kunna spraya hundar och katter t.ex. Så varför inte spraya stadsboende igelkottar med reflexfärg? Exakt var dessa bor eller håller tid kan man nog lista ut även om det kanske inte är möjligt att lyckas spraya 100% av igelkottarna. Givetvis ska metoden vara säker och giftfri på alla tänkbara vis.
Jag vill minnas att man har använt en liknande metod för att minska antalet påkörda renar uppe i norr. I det försöket så fick deras horn ett lager av reflexfärg som var tänkt att göra dem mer synliga ute på vägarna.
Är det någon som vet om den här metoden är testats på igelkottar?
Här är en bild där någon sprayat texten "STOP" på en lågt monterad bräda:
https://i.imgur.com/ituPgJ0.jpg
submitted by Apeshaft to sweden [link] [comments]


2020.03.27 21:55 Call-me-Phrog Samverkanspartiernas Vårtal på sergels torg

Idag har samtliga partiledare för samverkanspartierna haft sitt vårtal. Detta har man tönk ha en gång varje mandatperiod. Det var mycket publik på plats på sergels torg och alla medier rapporterade om detta.
Call me Phrog:
Vänner, Jag blir så oerhört glad att så många tagit sig hit idag. Jag gläds av att så många individer är intresserade av att veta vad vi i Samverkanspartierna står för. Samverkanspartierna vi är en ny riktning för svensk politik. Ett motstånd mot den mer allt växande extremvänstern både inom Socialdemokratiska arbetarpartiet där vänsterfalangen tar allt mer makt. Men även i Vänsterpartiet Kommunisterna som förespråkar att sverige skall övergå till ett kommunistiskt samhällsideal. Vi i samverkanspartierna tänker inte låta detta ske vi tänker göra allt i vår makt för att stoppa kommunismens och vänsterextremismens framfart i Sverige. Även fast vi bottnar i olika ideologier så har vi ett och samma mål att göra Sverige bättre. Vi är fast beslutade över att kommunismen inte kommer att göra Sverige bättre på något sätt och att vi behöver stoppa vänster-krafternas framfart. Detta gör vi genom en gemensam politik där vi kompromissat och samtalat. Det har gett oss en politik där vi kommer att stötta företagsamhet, vi kommer göra vardagen lite enklare och lite friare för medborgarna i vårt vackra land. Vi vill fortsätta Sveriges starka samarbete med övriga Europa. Vi går ihop tillsammans för att bedriva en mitten-höger politik där vi motsätter oss höga skatter och vi vill ha ett fokus på de som jobbar. Det måste löna sig att gå till jobbet helt enkelt. Vi vill verka för en grön företagsamhet där klimatsmarta företag får avdrag på bolagsskatten. Vi vill ha ett fokus på ekonomisk stabilitet och behålla överskottsmålen. Vi vill skapa ett tryggare ett samhälle, ett samhälle där våra invånare inte är rädda för att gå ut på kvällarna. Ett samhälle där ordning och reda råder där polisen inte prioriterar bort våldtäktsfall! Vi behöver en ny politisk inriktning. Vi behöver ett Sverige i samverkan! Tackar!
Viliot:
Hej Stockholm,
det är roligt att ni som är här vill lyssna på oss och inte vänder ryggen åt oss. Jag tror det är det som Sverige behöver, och jag hoppas även ni lyssnar på alla andra som har något att säga. Ni måste skapa er egen uppfattning av världens problem och vilka lösningar som finns. Att acceptera att inte alla tycker likadant är en väldigt viktig nyckel här i livet. Vi som står här idag har med all säkerhet inte samma åsikter om alla problem. Varför är det så? För att vi tar in olika intryck och värderar dem olika. Varför det? Jo för att vi är olika. Vi måste acceptera att vi är olika med olika synvinklar. Även om din granne inte respekterar dig ska du respektera hen. Även om Kalsongpartiet är dumma i huvet ska vi respektera att de tycker som de gör. Gör vi detta så kommer Sverige gå starkt emot framtiden. Vad kommer vi slås för i den snara framtiden? De Gröna kommer stå starka och försöka sprinta med Samverkans partierna för ett bättre klimat, inkludering och generell gemenskap. Europa och Sverige kommer ledda världen mot en ljusare och inkluderande framtid.
Ola Ullsten: Hej på er! Tack för att ni har tagit er tiden att komma hit. Jag vill såklart som mina kollegor har gjort att tackat dem för sina fantastiska tal och insatser för vårt land. Jag har fått många frågor under de senaste veckorna om samverkanspartierna. Kan bekräfta för er nu att jag är den ursprungliga källan från bildandet för jag såg att det knappt fanns någon enad opposition. Nu har Liberalerna tillsammans med Moderaterna, Kristdemokraterna och De Gröna bildat en enad opposition som vill verka för ett land i samverkan eller som vi brukar säga “Sverige i samverkan!” Vi vill bedriva en ansvarsfull och seriös politik för frihet och demokrati. Där vi ser ett mer friare Sverige där alla hjälper varandra. Det var därför folkhemmet bildades för alla skulle hjälpa varandra i vårt samhälle. Det är vad samverkanspartierna kommer göra och vi lovar er att göra vårt bästa. Vi vill att efter kommande val ska vi gå med i Euron och NATO för ett starkare land och för en internationell ställning utanför Sveriges gränser. Vi vill även ha ett land där utbildningen ska vara den bästa i världen, för framtiden börjar i skolan! Så nu vill jag säga ett par sista ord till er alla… - Rösta på Liberalerna för en friare värld, där utbildning sätts i fokus och där alla känner sig trygga. - Rösta på samverkanspartierna för en ny regering som tar ansvar och som reparerar det Socialdemokraterna har förstört med kommunismens skugga. - Rösta i kommande Iksdagsval så vi tillsammans får ett maktskifte och får slut på kaoset! TACK FÖR NI HAR LYSSNAT! Minial0001:
Hej! Tack för att ni har kommit. Jag vill börja med att tacka mina kollegor för deras fantastiska tal. Nu har ni säkert en fråga i huvudet. Varför bildades samverkanspartierna? Jo, innan samverkanspartierna bildades var högern i iksdagen väldigt utspridd. De Gröna stöttade socialdemokraterna, Klassiskt liberala partiet tog varje chans de fick att hata på sossarna. Vi i KD, gjorde inte så mycket alls. Det är samverkanspartierna här för att ändra på! Vi kommer att driva handelskraftig politik som gör Sverige friare, säkrare och bättre! Vi kommer fokusera framförallt på vår egen politik, inte på att slå ner regeringens. Det är så vi skapar ett friare sverige där det är lönsamt att arbeta! Det kommer förmodligen visa sig svårt att inte slå ner regeringens politik eftersom de nu samarbetar med Vänsterpartiet kommunisterna. De lägger fram propositioner som till och med deras egna ledamöter röstar emot! Det jag vill att ni tar med er från mig är att samverkanspartierna är en koalition som kommer att driva politik som gynnar alla. Samverkanspartierna, för ett bättre Sverige!
submitted by Call-me-Phrog to ModellMedia [link] [comments]


2019.10.30 16:23 SchwererTHEGUSGustav Kollektivtrafik mellan Norrlands kuststäder LÅNG RANT

Som några av er kanske vet så kan detta vara SM i kollektivtrafik-strul, om man bortser från det tragiska förbindelsedöden på landsbygden.
Det är ju så att några smarta och inte alls paranoida jävlar för länge sen bestämde sig för att skita i att ha en järnväg mellan Norrlands alla kuststäder, något vi norrlänningar i våra drömmar kallar för den mytomspunna Norrbotniabanan. De var alldeles för rädda att ryssen skulle kunna sabotera en sådan kustbelägen järnväg. Istället byggdes det en krokig och ynklig järnväg som drog sig genom Norrlands kalla inland. Förbi Bastuträsk, Jörn, Älvsbyn, Boden mellan Luleå och Umeå. Jättekul för invånarna i Bastuträsk kanske, men kanske inte så prioriterat. Luleå växte sig till en stor universitetsstad med stort behov av smidiga sätt att ta sig till och från staden, och de näst största städerna längst kusten, Piteå och Skellefteå fick ingen järnväg överhuvudtaget.
Plus på att tåget tar lika lång tid på sig från Umeå till Luleå som att åka bil E4 så tror jag inte att tåget mellan Umeå och Luleå existerar. Det är som ett spöktåg. De ytterst få gångerna jag tror mig ha suttit på ett tåg hela sträckan har det varit något från antiken, som att kliva in i ett museum. Spännande visst, men jag har ändå den där bakomliggande känslan av att någon någonstans har sagt "äh de där jävla norrlänningarna behöver väl inte gnälla så mycket, ge dem gamla Doris".
Annars blir det alltid ersatt med buss. Troligtvis för att det inte investeras tillräckligt mycket pengar och resurser åt att underhålla järnvägen.
Bussarna är en katastrof i sig. I början var jag med om att ersättningsbussarna prompt skulle ta sig till varje station hela sträckan genom inlandet för att plocka upp alla de tre personerna som "kanske står där och väntar". Det är bara att bussar är så extremt mycket sämre och långsammare på att åka till tågstationer än tågen, så det tog 2-3 timmar längre och man missade såklart allt som heter förbindelse.
Nu har de dock blivit lite bättre, då det går två bussar. En direktbuss som åker E4 mellan Luleå-Umeå, och en helvetesbuss som fortfarande knegar den gamla vägen genom Bastuträsk och Boden.
Problemet är platser, finns det inte tillräckligt med platser på direktbussen ber SJ en helt enkelt att skita ned sig och ringa taxi. I vänligare ord såklart, men jag har på riktigt fått ringa taxi själv och sagt att de får skicka fakturan till SJ för att det är så himla mycket stress på kontoret nere i Stockholm.
Men sen finns ju räddningen! KUSTBUSSARNA! Oftast när man bokar en biljett som tar dig mellan Umeå och Luleå slipper man åka tåg, i stället får man åka de supermysiga dubbeldäckarna med bra toaletter, filmvisning om kvällarna, en bistro i form av en gullig blå korg och kaffe. Jag tror personligen det hade varit apokalyps, Mad Max same-style uppe i Norrlands kuststäder om inte Transdevs kustbussar hade funnits.
MEN även här finns ett problem. Transdev och tågen verkar hata varandra. Om man nu vill ta sig från säg Härnösand till Luleå så åker man ju tåg först till Umeå för att sedan, förhoppningsvis, sätta sig på en kustbuss till Luleå.
Om tåget Härnösand-Umeå är försenat så skiter Transdev fullständigt i att vänta på dig och resten av resenärerna. Nej inte ens fem minuter. Nej inte ens om du har bokat biljett hela vägen.
Det finns alltså ingen kommunikation om sena förbindelser alls mellan tågen och bussarna, såsom det finns mellan tåg och tåg. Jag skojar inte, två gånger i rad har jag på grund av en försening blivit tillsagd att jag förmodligen inte kommer hinna, men att "du får löpa allt du har från Umeå Östra till Sjukhusets Busstation för att kanske hinna med".
Den ena gång lyckades jag, den andra gången blev jag kvar och fick ta nästa buss efter det, men den åkte såklart bara till Skellefteå. Sen fick jag som jag sa tidigare ringa taxi själv. SJ hade inte fixat, vilket de lovade. Kom hem till Luleå halv två mitt i natten kanske.
submitted by SchwererTHEGUSGustav to swedishproblems [link] [comments]


2019.10.08 16:55 Loxus Kort biografi han skrev 2006

1991
En vacker försommardag i juni nittiett gick jag äntligen ut grundskolan i Skäggetorp och mitt liv kunde börja på riktigt. Vi sjöng "Den blomstertid nu kommer" i kyrkan, vi kramades och sen åkte jag hem till mitt pojkrum på Gräsgatan i Vidingsjö och lyssnade på "Breaking the law" med Judas Priest. Sedan fjärde klass hade jag gått i Linköpings musikklasser, ett Adolf Fredrik för kommunen där "idéer blir verklighet". Vi var första kullen, en slags försöksgrupp. Märkligt nog var musikklasserna överrepresenterade av kristen höger från dom finare områdena i kommunen, någonting man knappast reflekterade över som tioåring men som man senare i livet inte kan se som något annat än en konspiration. Linköping var en korrumperad stad och maffian hette Filadelfiakyrkan. Fast det låter mer spännande än det var. Att musikklasserna placerades i låginkomsttagarnas Skäggetorp kunde naturligtvis ses som en integrationsplan, att här gjorde man minsann ingen skillnad på folk och folk. Men jag tror att starka krafter ville vinna land åt sitt frikyrkliga imperium. Den profana rockmusiken lyste med sin frånvaro i Linköpings musikklasser, men i övrigt sjöng vi allt från "Combaya" till "Dona nobis pacem". Kanske trodde någon att barn och tonåringar inte intresserar sig för rockmusik, kanske trodde någon att barn och tonåringar anser att musik var bäst för hundra år sen. Andra saker rörde sig i mitt huvud dom åren. Allt man inte fick lära sig i skolan var det som skulle fylla mina år framöver. Och allt lärde jag mig 1991.
Den sommaren var jag i Strömstad med min bästa vän på hans föräldrars landställe. Vi satt på kvällarna vid campingens minigolfbana och drack öl och rökte och träffade tjejer från Norge. Vi lyssnade på "Puls" med Gyllene Tider och vi lärde oss G-dur och C-suss på våra gitarrer. Hemma i byrålådan på Gräsgatan låg biljetter till Guns'n'Roses i Globen och vi kunde knappt tro att det var sant. Livet var rättvist. Jag hade långt hår och bandana, trasiga jeans och vit skjorta. Jag var rödbränd och fräknig av västkustsolen. Tånglukten och dom varma klipporna och cigarettröken och skymningsljuset och norskornas parfymer och mopedolja och nyklippt gräs smakade liv, liv, liv. På blandbanden vi hade i bergsprängaren fanns The Dogs D'amour, The Pogues, Black Sabbath, Poison, Jakob Hellman, Tom Petty, Mötley Crüe, Kiss, Springsteen och Ebba Grön. Jag drevs av en frustration redan då, att jag ville fånga allt, inte låta ögonblicken bara dra förbi. Jag ville skriva låtar som förevigade känslorna jag hade där vid minigolfbanan. Jag undrar vad folk gör med alla sina känslor. Min första sång skrev jag när jag var åtta år. Den handlade om min undulat som dog. Sen skrev jag om det svåra med att vara liten och inte få bestämma själv, om skolfröknars tyranni, om vackra vårdagar och om tjejer och deras märkliga språk. Och nu, utanför den ångande sommarorten Strömstad, var jag redo för tonårsromantiken. Jag var kroniskt kär i vem som helst, i alla väder, alla timmar på dygnet. Jag behövde papper, penna och en gitarr. Jag behövde tacka livet.
Till hösten kom jag, på grund av mina dåliga betyg, in på fjärdehandsvalet Omvårdnadsteknisk linje på Ljungstedtska skolan. Det var inte precis vad jag ville, men det gav mig två givande praktikperioder på långvården respektive servicehus. I övrigt gjorde den skoltiden inga bestående intryck. Vad som verkligen hände den hösten var att jag äntligen blev tillsammans med min stora kärlek. Jag skrev en låt till henne som hette Vintertid. Det var en längre sång än dom jag gjort innan, som tog olika vändningar i musiken och inte alls slutade där den började. En stor sång, tyckte jag. En hörnsten på en drömd skiva. Annars skrev jag inte så mycket än. Inte riktigt. Jag hade högvis med sånger, men dom upplevdes inte skrivna, bara påhittade. Som ord och musik som blivit till mer av dunklet från ett ensamt stearinljus eller av höstkvällen som tagit sig in genom fönstret. Jag önskar att sånger kunde hända på det sättet fortfarande, att dom bara trängde sig fram, men det gör dom inte. För många lager att ta sig igenom nu, antar jag. Nu får jag skriva dom av fragment, hitta trådar som går in i varandra, använda känslor som bara kan fångas i korta rader. Då handlade EN sång om bara EN sak, utan ambition att vara komplex eller mångbottnad. Och särskilt bra var det inte, men mycket känslosamt, och på liv och död.
Och kär var jag och vi lärde oss det goda hos livet tillsammans, vi hånglade i soffor och skaffade oss en referens i kyssar och smaker. När året var slut var jag så fylld av intryck att jag trodde huvudet skulle blåsa av som en champagnekork.
1992
Under våren som följde behövde jag inte bry mig om skolan över huvud taget. Jag hade en tjej att vara kär i. När sommaren kom tog jag med henne till Strömstad igen och vi bodde på Krusenska husets vandrarhem några nätter och sen hos min kompis. Vi rodde över till Norge för att köpa starköl som vi drack på klipporna medan solen gick ner och vi gjorde det mesta man ska göra när man är i Strömstad och är sexton år.
Nu hade jag börjat lyssna på Magnus Johansson. Han är viktig. Han har en värme i sina sånger som jag har eftersträvat. Jag lyssnade också på Perssons Pack. Per Persson och Magnus Johansson tycker jag är några av landets bästa låtskrivare. Jag såg packet i Linköpings trädgårdsförening den här sommaren och dom gjorde ett viktigt intryck. Dom gjorde ingenting på skoj. Det är allvar hela vägen, fredagsfyllorna och landsortsromantiken. Per Persson är Jeppe på Berget. Han lever livet och ställer frågorna sen. Dom som gör på annat sätt kan man inte lita på.
Till hösten började jag på social estetisk linje på Katedralskolan. Jag kom in efter två veckor när fem personer hoppat av. Där lärde jag mig ingenting. Men jag fick nya vänner som satt på andra fik och jag gjorde slut med min tjej och ångrade mig men kom över det vips tio år senare. Andra saker som hände nittitvå var att jag skrev Nån annan och att jag somnade ifrån ett ljus och brände upp radhusets övervåning.
Sen åttiåtta var jag också medlem i ett band som hette Snoddas och vi började nu gå in i en seriösare fas. Vi hade vunnit en lokalbandstävling och fått göra en CD-singel och vi spelade ganska flitigt runt om på fritidsgårdar och studentställen. Vi spelade snabb pop i vågen av Dom Lyckliga Kompisarna. Det var Staffan Palmberg, Tomas Öhman, Anders Johansson och jag och lojaliteten var stark och dom är fortfarande mina närmsta vänner. Vi drog åt olika håll i bandet. Jag ville spela hårdrock eller folkparksrock, dom ville spela mer brittiskt eller Seattle. Men spelglädjen var större än profileringen och vi spelade på alla sätt i alla riktningar bara man fick spela fort. Vi lärde oss stå på scen inför alla sorters publikum och Anders, som senare blev radio och TV-profil tillsammans med Måns, stod för mellansnacket. Staffan, Tomas och jag var kompisar sen fjärde klass och med Staffan hade jag skrivit och lekt fram låtar sen vi var tio år. Han var en intressant låtskrivare, nydanande och oförutsägbar. Till honom skrev jag senare låten Elden.
1993
På vintern nittitre kom Mathias Gurestam till Linköping för att hälsa på Tomas Öhman, dom kände varandra från ett konfirmationsläger i Dalarna. Mathias var från Falkenberg, nästan två meter lång och hade stort krulligt hår. Han var en fixare och alltid spindeln i nätet. Han ordnade en spelning åt oss på Lusthuset i Falkenberg, satte upp affischer på gymnasieskolan och krängde våran singel till alla han kände. När vi kom dit hade han även styrt upp så vi hade en kort spelning i skolans matsal på lunchen, två gig på Lusthuset samma kväll och en akustisk spelning kvällen efter på pizzeria Bon Apetite. På Lusthuset var det nån gymnasiehappening och vi spelade först i cafét tidigt på kvällen och sedan på stora scenen innan kvällens huvudattraktion Ronny och Ragge. I Hallands Nyheter dagen efter stod att läsa: Snoddas och Pökashow räddade avslagen kväll. Great! Vi återkom flera gånger till Falkenberg, både Snoddas och jag själv.
Sommaren samma år spelade vi på Stora Dansbanan på Hultsfredsfestivalen. Det var overkligt att få beskedet om att vi skulle få spela där. Vi var osäkra på om det fanns nåt större man kan vara med om. Vi fick backstagepass och ölbiljetter och i logen stod det mer läsk än man kan dricka. Det var första gången jag var på festivalen och vi bodde på campingen med alla andra från Linköping och våra vänner hade gjort flaggor och plakat. Trots att konserten nästan var den enda timme jag var nykter på är det också min enda minneslucka från den festivalen. Jag var så nervös och så mycket där att jag inte kunde vara där mer. Ulf Lundell spelade samtidigt på Hawaiiscenen. bob hund gjorde en beryktad spelning, också på Stora Dans, och kom året efter tillbaka på den näst största scenen.
På hösten mönstrade jag i Karlstad, drack en laglig starköl, såg på Jurassic Park och fick en frisedel av en psykolog som tyckte att jag skulle söka hjälp. Jag fyllde arton år och Tomas och jag hade gemensam fest på Arbis i Linköping. Jag fick en fin flaska whisky av Mathias som jag senare i hemlighet bytte mot tolv folköl.
1994
En dag när jag satt på Café Siesta på Stora torget, vintern nittifyra, kom Mathias Allén från rockföreningen Rock d'Amour fram och undrade om jag händelsevis ville spela förband till Stefan Sundström & Apache när dom kom till Skylten. Jag hade precis upptäckt Stefans skivor och tyckte det var det bästa som hände just då, så jag sa ja. Jag sa visserligen ja till det mesta och hade rätt mycket spelningar på studentställen, pizzerior, firmafester, bröllop och studentskivor. Men ett gig på Skylten var bra bara det och med Sundström skulle det bli utsålt. Ett stort minus vid den här tiden var att jag alltid blev så otroligt nervös för allting och nu skulle jag alltså gå runt och vara nervös i flera veckor. Det kan ha varit det som höll mig så sjukligt smal. Eftermiddagen när jag klev in på Skylten, som var den enda rockscenen och det absolut coolaste stället i kommunen där alla hårda band repade och alla svartklädda människor höll till och där jag hade hängt sen jag var tretton, så skakade kroppen. Stefan och Apache och Johan Johansson satt i fiket och sa hej. Det luktade speciellt på Skylten av svart målarfärg och scénrök, en spännande doft som gjorde sig bra till skinnjackor och hårspray. Från entréns plåtdörr gick en trappa upp med väggarna tapetserade med turnéaffischer från punkband som spelat där. Mitt i lokalen nån meter från scenen stod en bärande, irriterande pelare som skymde sikten. Numera har lokalen flyttat en trappa ner och målats fräscht vit för att kommunen ska kunna hyra ut den till annat än alternativ musik. Man kan bli galen på hur oöverstigligt svårt det verkar vara att driva en ball rockklubb i Sverige. När jag äntligen hade spelat mina låtar svajade jag av scenen och möttes av Johan Johansson och hans plirande ögon. Bra lirat, sa han. Tack, sa jag. Har du gjort någon demo eller platta som man kan få, undrade han och jag svarade att jag just skulle spela in en demo, nämligen imorgon. Vi bytte nummer och när jag återfick balansen i kroppen var jag den lyckligaste mannen på jorden. Johan Johansson hade spelat trummor i KSMB, han hade gjort låtar som jag avgudade och han hade producerat Stefans senaste platta. Nu hade han mitt nummer och jag hans. Dagen efter åkte jag till Askersund där jag bokat två dagar i en dansbandsstudio och vi spelade in min första demo. Första låten var Nån annan. Det var Rille Krantz på gitarr, Helena Tagesson (som syns på omslaget till Dans med svåra steg) på sång, P H Andersson på fiol och min farsa på bas. P H blev sen min följeslagare några år framöver. Jag tog studenten och lovade mig själv att aldrig mer sätta mig i en skolbänk. Med reservation för visskolan i Kungälv som jag sökt till. Kom jag inte in där skulle jag nog ha tagit ett jobb som kampanjartist åt sossarna i Linköping som jag blivit erbjuden. Men jag kom in utan att egentligen veta vad det var jag sökt till. Nåt skulle man söka och jag kunde bara se det som alternativ. Anders kom in på teaterskola i Hudiksvall? och det blev alltså dags att splittra Snoddas. Vi spelade in åtta låtar på en demo och släppte den på vår sista konsert på Skylten i slutet av den varma fotbollssommaren.
Nu följde en termin på folkhögskola med allt vad det innebär av rödvinsdrickande och djupa samtal och nylonsträngade gitarrer och lapsangte och vänsterrörelse. Vi hade utsikt över Bohus fästning och frossade i Cornelis och Fred Åkerström. Jag lärde mig framför allt att utveckla mitt gitarrspel och så var jag hemligt förälskad i nästan alla tjejer på teaterlinjen. Man var så långt från verkligheten där att det tog tre dagar innan jag hörde talas om Estoniafärjan. Jag slutade efter en termin och flyttade hem igen.
Johan Johansson ringde ibland och kollade läget och jag skickade honom låtar i den takt jag skrev dom, men han tyckte jag var för ung för att göra en platta än så länge, men när det var dags ville han gärna hjälpa till. Det lät bra, tyckte jag.
1995
Jag hyrde min första lägenhet i andra hand på våren nittifem. En etta på Gamla Tanneforsvägen med balkong och stora vindsutrymmen på sidorna som gick att inreda. Det var nästan en liten trea. I köket hade jag skrivbord och elektrisk skrivmaskin och här skrev jag dom flesta låtarna till min första skiva. Jag levde extremt billigt och försörjde mig hjälpligt på småspelningar här och var. Jag spelade ofta på Flamman, en studentpub och på Lazlo´s pizzeria i Hjulsbro. Ofta ihop med P H. Jag var också i kontakt med folk från Bona, en kommunistisk folkhögskola utanför Motala, som ordnade musikkaféer och kulturkvällar. Jag spelade på en bröllopsfest i Borkhult som var minnesvärd, även om få troligen minns nånting. En gång spelade jag för internerna på Roxtuna-anstalten och en annan gång på Postens firmafest. Det var en bra skola. Jag behövde spela mycket för att bli bättre och för att ha råd med hyran. Det vanligaste gaget var mellan femhundra och tusen kronor svart och fri öl.
På hösten fick jag jobb tre dagar i veckan på en liten firma som hette Kärna Reklam. Jag ritade kartor och planlösningar till broschyrer åt Stångåstaden, ett fastighetsbolag. Det var bara jag och chefen, Göran, som jobbade där. Vi hade ett kontor i Konsert & kongress. Jag lyssnade mycket på Ola Magnell, Cornelis och Lundell när jag jobbade och trivdes bra.
1996
Mathias flyttade till Stockholm vintern 95-96. Till Götgatan 81.Det var en stor etta med högt i tak, fiskbensparkett, ornament i taket och ett typiskt söderkök. I rummet hade han ställt en säng, en stor rosa soffa, ett rejält soffbord, en hylla med skivor och filmer och några flyttkartonger. Väggarna var vita sånär som på en klunga bilder på vänner. Jag kom upp för inflyttningsfest. En råkall vind svepte över Götgatans blaskiga asfalt den kvällen. Jag och en polare gick till Ica Ringen för att köpa inflyttningspresent i form av diskborste och toapapper. Jag minns hur stort jag tyckte det var att Mathias skulle bo på Söder, så nära till allt att han knappt skulle behöva ytterkläder. Han var typen som alltid sa att det ordnar sig, och så gjorde det det. Han sa att stålar är inga problem, vilket blev vårt motto även om vi aldrig hade några, eller just därför.
Det var en bra fest med mycket folk. Hallen var överfull av vinterjackor och kängor. Vid tretiden hade polisen varit där för andra gången och festen hade lugnat sig. Några låg och sov i sängen, andra satt i soffan med sina vinglas och började bli eftertänksamma. Mathias bad mig spela några nya låtar och jag gjorde det. Jag spelade Kom änglar och Vårdag i november och Av ingens frö. Vid väggen på golvet vid hallen satt Johan som jag aldrig träffat förut. Han hade just kommit från nån annan fest. Han hade långt, ljust hår och glasögon och en lila schal runt halsen och en snygg tjej som hette Emma. Jag märkte att han gillade Kom änglar. Efteråt började dom fråga om jag skickat nåt till skivbolagen, om jag ville göra en platta och hur jag tänkte. Jag hade varit dålig på att få iväg demokassetter. Jag drömde, men var också rätt nöjd med dom spelningar jag hade. Men Mathias hade visioner och en idé växte fram klockan fyra på morgonen. Han och Johan skulle starta ett eget skivbolag, ett handelsbolag. Det började göras överslag, det jämfördes, det frågades och spånades. Jag trodde nog innerst inne inte alls på idén, men lät planerandet fortgå. I teorin lät det kul. Som att planera ett bankrån bara för att stretcha sin kreativitet vid femsnåret på morgonen. Och snart var festen slut och jag somnade på den rosa soffan.
Dagen efter åt vi brunch på VC på Skånegatan. Ett nytt begrepp för mig, fanns inte i Linköping. Jag åt amerikanska pannkakor med lönnsirap, äggröra, bacon och prinskorv med juice och kaffe. Mathias och Johan hade inte släppt idén. Det måste funka, sa dom, och vi gjorde överslagen igen. Hur mycket pengar kan vi skrapa ihop och från vilka? Hur många skivor borde vi kunna sälja utan distribution? Vad kan det kosta att göra en skiva om vi använder oss av kompisar som kan spela gratis? Tiotusen? Tjugo? Hur gör man? Hur blir rullbandet man spelat in på en CD-skiva? Vad är mastring? Vi bestämde att vi skulle kolla upp en del saker men ingen kände någon i branschen. Johan Johansson vågade jag inte ringa. Han skulle bara säga att vi borde vänta och det kunde vi inte.
Mathias ringde några dagar senare och föreslog att vi skulle ta med Filip Adamo, hans syssling, i projektet. Jag visste vem han var. Hade träffat honom på Stockholms filmfestival en gång, dryg och otrevlig. Men han hade en del kontakter antog jag, så okej, men det blir strictly business. Filip ville vara med. Han hade hört mina demokassetter och förstod ingenting av vad som var bra med dom, men om det nu var så att dom sålt i Linköping i femhundra exemplar så tänkte han inte missa chansen att vara med i skivbolaget. Filip visade sig vara den kreativa energi vi behövde, en galning som inte såg upp till någon och som inte var rädd att göra bort sig eller hamna i konflikter. Vi hamnade i konflikt, jag och Filip, hela tiden och han vande sig vid att jag slängde på luren i hans öra. Under tiden utvecklade vi en stark vänskap. Mathias var den ansvarsfulla som höll i själva handelsbolaget och ekonomin och stoppade mig och Filip när vi svävade ut. Johan var diplomaten och psykologen som försökte sänka våra röster under våra möten. Vi döpte bolaget till Elvira, vilket var min idé, och jag minns inte varför mer än att det lät vackert. Vi hade vårt första bolagsmöte i min etta på Gamla Tanneforsvägen. Där satte vi upp punkter på ett papper om hur vi skulle gå till väga, hur vi skulle dela inkomsterna och frågor om sånt vi inte visste och behövde ta reda på. Det var vårt skivkontrakt, två handskrivna A4, med instuckna interna skämt. Nu kunde vi börja jobba. Vi bokade den billigaste studion i Linköping, en helt nystartad som drevs av yngre och mer oerfarna personer än oss. P H var med, han gick då på Lunnevads folkhögskola och kände en trummis som gärna hjälpte till, Johan Aronsson. Helena Tagesson hade en lillebror, Kalle, som vi hört var begåvad på piano och jag frågade honom och han sa ja. Några basister kände vi inte, Anders bodde i lund nu och Snoddas var historia, men jag hade en vän från skolan i Kungälv, Martin Söderström, som var en hygglig gitarrist och vi tänkte att det är ungefär samma sak. Bara färre strängar att hålla reda på. Där hade vi bandet och studion. Vi repade en eftermiddag på Lunnevad och gick sen ner i den lilla källaren där studion låg och började spela in. Teknikern var nån som studion hade använt sig av förut och vi litade på dom. Det visade sig att han nog mest spelat in hårdrock och han spelade in skivan med gate på alla kanaler. Gate är en effekt som eliminerar brus genom att sluta signalen direkt efter ett instruments tillslag. Det går att använda om man spelar in Metallicas trummor, men låter inte lika bra på en nylonsträngad gitarr. När allt var inspelat, och det som lät konstigt förklarats med att "det fixar vi i mixen", var det dags att mixa. Omslaget gjorde jag på kvällarna på Kärna Reklam. Anton H le Clerqc hade tagit bilderna, han var en eldsjäl i Studiefrämjandet där vi repade med Snoddas som alltid stöttade oss och mig och jag har mycket att tacka honom för. Han var också fotograf på Östgötacorrespondenten. Elvira var så gott som klara med planen för tryckandet, pressandet och releasen av plattan. Men när jag kom hem och lyssnade på vad vi åstadkommit under fem dagar i studion så grät jag. Det lät inte ens i närheten av en skiva. Pengarna var egentligen slut och tiden knapp, men jag lyckades övertala Elvira om lite mer av båda för att ta tapen ner till Tranås, där vi spelade in Snoddas-singeln, och mixa om allt. Mats Axfors var tekniker och han räddade den katastrofala inspelningen bäst han kunde.
I maj kunde vi stolta plocka upp ett av femhundra exemplar av "Dans med svåra steg" ur kartongerna på Gamla Tanneforsvägen. Tvåhundrafemtio ställdes i ett av mina vindsutrymmen och den andra hälften delades upp mellan Elvira för att följa med till Stockholm. Jag sa upp mig på Kärna reklam och vi hade spelning med release på ett utsålt Skylten. Kalle hade varit bortrest och kom mitt under konserten rakt upp på scenen. Vi krängde nästan hundra skivor redan första kvällen. Sen hade vi fest till morgonen.
Flera skivaffärer i Linköping hjälpte oss att sälja skivor under disk, några tog sig till och med besväret att sälja den vitt. Den blev ganska efterfrågad och vi blev tvungna att beställa nya. Pengarna vi fick in som skulle gå till Elviras gemensamma kassa behövdes till hyror och mat och krogbesök och i Elviras kassa växte bara streck på hur mycket alla var skyldiga. En kartong skivor glömdes i en telefonkiosk, en annan på nån pizzeria. Det var ingen väldig ordning men alla hade vi oftast en hundring i fickan och alla var glada.
I juli ringde P H och berättade att han hade en trea på gång i Fruängen söder om Stockholm. Han hade inte råd att bo där ensam men om jag på en dags varsel kunde säga att jag ville hänga på så kunde han tacka ja. Fruängen hade tidigare inte funnits med i dom drömmar jag hade om huvudstaden, men jag tänkte att om jag inte sticker nu kanske jag aldrig kommer iväg. Så jag sa ja och i augusti flyttade vi in på Fruängens kyrkogata. Det var en kantor som bodde där innan och lägenheten var kyrkans och satt ihop med deras lokaler. Vi fick nycklar som tog oss in i alla utrymmen och kunde därför genom en hemlig kulvert ta oss in i kyrkans ungdomsgård och spela pingis där hur mycket vi ville. Vi hade ett stort vardagsrum med parkettgolv och balkong, varsitt sovrum och kök med diskmaskin och toa med tvättmaskin. Och under Guds tak. Man kan inte bo bättre. Men nu behövde vi mer jobb. Elvira hyrde en lokal på Tegnérgatan där dom inte fick bo utan bara arbeta. Så där bodde dom alla tre plus en till och då och då flickvänner. På samma gata ligger Krogen Tre Backar där man kunde få spelningar om man bara tog hand om allt själv. Filip hade skaffat spons på en alkoläsk så vi kunde trycka affischer med deras logga nere i hörnet och vi affischerade över stan och folk kom och Elvira satt i kassan och tog fyrtio kronor i inträde.
Nu ringde Johan Johansson. Han hade fått en skiva jag skickat. Bra, tyckte han. Bättre än han trodde. Han tipsade om att vi borde kontakta KonTur, ett bokningsbolag som bokade honom, Sundström, Staffan Hellstrand och Kjelle Höglund. Vi borde också slå en signal till MD musikdistribution, tyckte han, så att skivaffärer landet runt kunde beställa plattan. Sakta i backarna, tänkte jag, men vi gjorde som han tipsat om. På KonTur mötte vi Stefan Lilja och Hans Hjort. Hjort var stor och skäggig och rökte oavbrutet och såg ut som jag tänker mig att alla i skivbranschen såg ut på sjuttiotalet. Lilja var mindre och mycket sympatisk. Dom sa att om vi får MD med oss så kunde dom tänka sig ett samarbete. På MD sa dom att om KonTur bokar så kunde dom hjälpa oss med distributionen. Det var en bra eftermiddag och vi gick och åt kebab på Wendys i Hornstull.
Och där låg Stockholm. Distinkt med sitt vatten och sina torn. Lockande med sina skeva gator och sitt myller. Destruktiv, kreativ och självklar. Jag kan min Bellman och såg hans värld, jag kan min Evert Taube och såg hans hem. Jag kunde kyssa stadens fötter för alla äventyr den redan gett mig. För alla vackra namn, för alla vackra platser. Jag visste att jag var här för att stanna. Jag hade givits en fast punkt.
1997
Johan Johansson fortsatte hjälpa till. Han tipsade Nenne Zetterberg på P3 om min musik och hon nappade och vi skulle plötsligt spela in P3 Live från Cornelisrummet på Mosebacke. Cornelisrummet är ett litet rum som tar in allra, allra högst åttio personer och där hänger Mäster Cees väst med gammalt tobaksfras i fickorna. Om man har en släng av klaustrofobi, vilket jag har, är det ett obehagligt rum att vistas i när det är fullt. En gång såg jag Ola Magnell spela där och jag satt längst fram med fötterna på scenkanten och knäna i hakan. Jag hade svårt att andas, svettades och mådde illa. Men när konserten var slut ville jag bara sitta kvar och göra om det. Man blir odödlig när man klarat av en stund med sina nojor. Från Cornelisrummet har man utsikt över Slussen, Gamla Stan och Riddarholmen. Det är en vacker plats i Stockholm. Nu skulle jag spela där. Benen ville inte gå dom sista meterna uppför Hökens gata när jag var på väg till soundcheck. Jag övervägde tanken att sätta mig på ett tåg till Göteborg för att vara helt säker på att inte behöva spela. Folk hade nog blivit förvånade. Kvällen innan hade jag varit så stirrig att jag börjat dricka rödvin med en tjejkompis som var på besök och sen hade vi sex, så nu var nervositeten påbättrad med lite ångest och baksmälla. Great. Och på världens minsta scen, längst in i rummet med åttio personer mellan mig och utgången. Jag skulle kräkas, svimma och kissa på mig och allt skulle sändas i radio och hela Svea Rike skulle stämma upp i ett rungande hånskratt. Under soundcheck tänkte jag på vilket land jag skulle flytta till. Inte England, där bor massor av svenskar. Kanske tyskland.
Jag minns ingenting av konserten. Det är lustigt, med det jag sysslar med. Det är en extrem jakt på nuet, ett gigantiskt Carpe Diem ungefär som en fylla fungerar. Allt stängs av och här och nu är det enda som finns, och så minns man nästan ingenting efteråt och allt blir tomt och att göra det igen är det enda som känns meningsfullt. Det är en jävla paradox. Jag vet att jag tänkte mycket det här året på om det var värt det. Om det verkligen kändes lika bra efteråt som det kändes dåligt innan, eller om det var obalans åt fel håll. Jag vet inte vad jag kom fram till, men jag ser mig själv kliva upp på scenen gång efter gång fortfarande.
Jag skrev mycket. Försökte få det att bli ett jobb med rutiner. Jag började dagarna med en promenad i Långbro och hade Rolling Stones i lurarna. Eller Bob Dylan. Jag hade fortfarande väldigt poetiska ambitioner, tyckte om versrader och rim och utsmyckningar. Det var mycket daggvåta marker och älvdans och sånt som inte Filip Adamo förstod då och som jag knappt själv förstår nu. Johansson, Elvira och jag träffades mycket. Han ville producera nästa skiva och jag var ivrig att sätta igång. Vi började inspelningarna på sommaren och till hösten kom Rusningstrafik. Martin Söderström var kvar på bas och P H på fiol och flöjt. Johansson spelade trummor och gitarr. Elvira och Johan Johansson hade ständiga duster om ekonomi och vad som behövdes till skivan, vilket nästan alltid slutade med att Johan sa att så här går det till och Elvira sa jaså. Han var en räv, en övervintrad punkare som gjort mer plattor än vad vi hade hemma i våra hyllor. Jag förstod inte alltid hans breda ståkkålmska, han hade uttryck som att gå och luta sig och socker i kartongen. Jag försökte hitta på egna, men det gick inte.
Rusningstrafik sålde i tvåtusen ex första halvåret. En liten bit över break even, fast dit nådde vi inte eftersom vi hela tiden plockade förskott ur kassan. Jag låg alltid efter med ekonomin. Hade jag en hundring över åt jag en räkmacka eller åkte taxi.
På hösten skulle Sundström turnera i Norge och jag fick erbjudande att följa med. Både som förband och som kompgitarrist i Stefans band. Vi skulle besöka Oslo, Molde, Volda, Bergen, Kristiansand och Stavanger. Jag hade aldrig spelat mer än två dagar på raken innan, vilket man klarar utan att äta, och jag insåg att det krävdes förändringar i mitt sätt att deala med nervositeten. Jag slutade äta kött på den turnén. Stefan och Apache hade gått skilda vägar och Apache hade skaffat en ny sångare och blivit Weeping Willows. Sundströms nya band hette Rejvkommissionen. Norge var vackert så hjärtat värkte och exotiskt. På en bilfärja på en fjord på västkusten stod Stefan och jag på däcket och blickade ut över bergen och skogarna och vattnet och Stefan lade armen om mig i blåsten och sa: Tänk på tre saker Lasse, om du ska göra det här i livet. Skit i vad folk skriver i tidningarna, det är bara trams, ta det lugnt med spriten och skaffa dig en tjej och håll kvar vid henne resten av livet. Det var som en film, som att han sträckte handen mot nejderna och sa: En dag, min gosse, ska allt det här bli ditt. Stefan är en av dom roligaste, klokaste och varmaste personer jag träffat. Men det skulle dröja innan hans råd sjönk in. Ironiskt nog var det just Stefan och hans band som lärde mig dricka sprit på riktigt där i Norge. Festen började tidigt på eftermiddagarna och jag var härdad när jag kom hem till Fruängen igen.
Filip, som till och från hade körkort, skjutsade hem mig till Fruängen en kväll när vi varit och fikat vid Odenplan. Strax innan vi kom till Västerbron hörde vi introt till En av alla dom på bilradion och vi höjde volymen och log. Vi svävade över Stockholms öar blänkande i gatljus och jag kände att jag skakat av mig motståndarna, skolväsendet och dom utstakade vägarna. Vi var en egen maffia nu. Inga banker, inga kreditkort, inga register, inga chefer. Vi skulle leva av lust, ångest, passion, kärlek, musik och brustna hjärtan. Vi hade solen i ögonen.
1998
Tyvärr höll nu Elvira på att slita sönder vänskapen mellan mig och Mathias. Vi pratade knappt med varandra längre och det kändes forcerat och jobbigt. Vi var egentligen inte osams om nåt speciellt utan drogs isär för att vi alltid tvingades stå på varsin sida. Jag med visioner och han med ett ansvar och en budget. Stålar höll nu på att bli ett problem och vi klev i en simpel fälla. Vi visste att det inte fanns en framtid med Elvira records och alla hade nu andra jobb vid sidan och våren nittiåtta bad jag Stefan Lilja sprida ryktet om att jag sökte nytt skivbolag. Fyra bolag hörde av sig och jag gick och träffade dom och bad en jurist titta på kontrakten dom erbjöd och jag åt lunch med dom, driven av samtliga dödssynder. Jag var rädd att bli lurad. Jag tänkte att dom ville klippa mitt hår och stoppa in mig i en skivbolagsmaskin och trycka på en stor knapp. Den minst sympatiska av dom jag träffade var Magnus Nygren på Universal. Han pratade högt och fort och garvade åt såna söderromantiker som jag, men nånstans kände jag att vi skulle kunna bli kreativa ihop. Han påminde om Filip i sin brist på fjäsk och psykologi, han hade rykten om sig i branschen som mannen som gjorde Jakob Hellman stor, men också mannen som fick Hellman att aldrig mer göra skivor. Många hade åsikter om Magnus Nygren. Jag ringde Sara Isaksson som låg på Universal och frågade vad hon tyckte och hon sa att han var snäll. Sen ringde jag Nygren och sa att jag ville till Universal men att jag var rädd för honom och då skrattade han ett rått skratt. Vi blev ett bra team tillsammans med Jennifer McShane som då jobbade med promotion på Universal. Jennifer är den enda jag sett gå en hel Hultsfredsfestival i högklackat. Hon var fenomenal och oemotståndlig.
När jag skrivit på kontraktet skulle jag äta lunch med den svenska avdelningen på en fin restaurang på Östermalm nära deras kontor. Kvällen innan hade jag ätit musslor hos Johan Johansson och druckit massa vin med hans kompis Guld-Lars och nu kom kallsvetten krypande igen. Efter lunchen sa alla att det hade varit supertrevligt att träffa mig och jag vet att dom ljög för jag hade bara suttit där och petat i en liten förrätt och försökt få i mig en lättöl. Jag tror aldrig att jag sa nånting. Jag tror bara att jag nickade lite ibland och sneglade mot toaletten.
Jag var mycket förvånad över Universals samarbetsvilja. Ingenting ville dom lägga sig i, det tyckte dom var viktigt, allt skulle jag få göra på mitt sätt. Dom var rädda att min publik skulle se mig som en svikare som gått till ett multinationellt skivbolag. Det förstod inte jag. Jag tyckte Universals logga var skitsnygg och kände mig stolt över att dom ville ha mig. Johansson skulle få producera igen och nu var jag sugen på ett rockband.
Björn Rothstein var från Gotland, hade epilepsi och spelade trummor, Lasse Bax spelade bas och bodde granne med oss i Fruängen, men det var inte så vi träffades. Han var gammal vän med Johansson och hade spelat med honom mycket. Under vintern det här året hade min och P H:s vän Jens Back från Linköping flyttat upp till Stockholm. Han hade ingenstans att bo så han fick sova på våran soffa ett par veckor. Eftersom P H gick i skolan så blev det jag och Jens som hängde på dagarna. Jag kände inte Jens väl, men nån kväll på Gamla Tanneforsvägen hade vi ändå suttit och druckit oss fulla, han och jag, vet inte varför, och drömt om Stockholm och rockmusik och det gamla vin, kvinnor och sång. Jag gillade Jens, och jag visste att han spelade Hammondorgel. Jag hade sett honom spela med ett bluesband på tjugoettans krog i Linköping. Jag tog med honom till replokalen i Münchenbryggeriet för att träffa Johansson och vara med på ett rep. Alla gillade Jens och jag var glad att ha en jämnårig i bandet. Det fina med Jens Back är att när det kommer till rock'n'roll är han en större romantiker än dom flesta. När han senare skaffade en egen lägenhet satte han upp telekablar på väggarna för att han ville somna till doften av rockmusik. Han äter Lynnard Skynnard till frukost. Jag träffade en kvinnlig ljudteknikerlärling, dom är inte många, i Visby flera år senare och visste att Hovet skulle dit och spela in sin platta och kunde se Jens framför mig när han skulle möta henne. En snygg tjej med slitna jeans som kunde micka upp ett Leslie skulle Jens kunna dö för. Nu bor dom på Norrmalm.
Karl-Magnus skulle göra omslaget till skivan och han hade valt att jobba med fotografen Peter Norrman. Vi hade långa möten om hur det skulle se ut och vad jag skulle ha på mig och Karl-Magnus kunde med eftertryck säga saker som: Jag ser mycket gult, kanske en cykel. Det var inte som på Kärna Reklam. Peter tog över tolvhundra bilder, minns jag, och jag började förstå att det nu, på ett stort skivbolag, fanns större möjligheter men också mer att ta ställning till. Jag hade inte tänkt så mycket på nåt annat än låtarna tidigare. Förpackningen hade bara varit en förpackning. Ändå hade jag noggrant studerat alla andras förpackningar utan att riktigt förstå hur mycket det bidrog till helheten.
På sommaren nittioåtta var jag färdig med Fruängen och flyttade in i en tvåa, andra hand och möblerad, på cirkusvägen i Västberga.
Med solen i ögonen kom i slutet av augusti nittiåtta och den följande hösten gjorde jag min första riktiga turné ihop med bandet från skivan. Tvivel, första singeln, hamnade på Tracks, jag fick göra en del intervjuer med tidningar och jag, Jens, Nygren och Jennifer gick efter ett halvår ut och åt japanskt på Tegelbacken och firade tiotusen sålda ex av plattan. Plötsligt fanns det folk i Umeå som kunde mina sånger, i Växjö, i Västerås, folk i städer jag inte ens varit i tidigare. Jag visste inte vad jag skulle tycka. Jag vandrade under en klar himmel. Luften var frisk och lätt att andas in.
submitted by Loxus to winnerback [link] [comments]


2019.02.01 20:12 coffmaestro Störande grannar - lappen eller knacken

Kanske en gnälltråd, men ack vad jag behöver skriva av mig och få råd!
Jag har bott i min lägenhet i drygt ett år nu och det är ett gammalt hus med golv och tak i trä. Således låter steg väldigt mycket och även musik på hög volym verkligen färdas i väggarna och kan förvandla ett vardagsrum till en tillfällig subwoofer.
Nu är det så att sedan efter sommaren 2018 så har personen ovanför börjat gå mer och mer hårt i golvet. Personen går också på ett helt annat dygnsschema än mig verkar det som då stegen är väldigt ljudliga på kvällar och nätter. Stegen är t o m så pass tunga att jag känner dem i mitt golv, t ex om jag sitter i soffan så känner jag hur det vibrerar och skakar.
På dagarna har jag större tolerans mot ljud men det som nu stör mig är att jag så sent som kl 01 på vardagsnätter vaknat av att personen går så det dunsar ljudligt ner i mitt sovrum. Jag har börjat sova med öronproppar men kan inte låta bli att bli stressad av ljudnivån på stegen trots detta eftersom det blir svårt att varva ner när man kommer hem efter jobbet.
Det jag nu naturligtvis måste göra är att informera grannen om ljudnivån som råder och hoppas på att det gör det bättre. Ambivalensen har dock stoppat mig hittills då jag inte vet vilken väg jag ska gå: Lämna en artig lapp - eller knacka på och prata med personen?
Jag är väldigt dålig på konfrontationer och drar mig något enormt för det. Jag var och pratade med grannen under mig för en vecka sen då hon spelade musik som vilken person som helst borde förstå låter enormt till de närmsta boende. Detta känns dock enklare då det är en direkt störning som sker i stunden och där man kan liksom "just nu låter det väldigt mycket, vänligen sänk". När någon går på natten så det låter känns som en svårare konfrontation. Jag skulle därför helst lämna en lapp. Jag har mailat hyresansvarig för mitt hus och frågat om hyresvärden kan gå ut med allmän info om ljudnivåer på kvällarna men de hänvisade mig bara till att de tycker jag ska ringa Securitas när det sker. Men hade jag varit Securitas hade jag skrattat åt den som ringer om steg i taket, det går ju inte direkt att "fånga" då det är korta men ack så effektiva störningar.
Vad tycker ni, är det helt fel och galet med en lapp så man bör knacka på för att undvika provokation, eller är det ok? Kommer självklart vara saklig, artig och förstående i min lapp samt skriva namn och sådär.
Vad har ni för erfarenheter?

TL/DR: Grannen ovanför går så det dunsar och jag vaknar på natten. Är det ok att lämna en lapp istället för att gå upp och snacka eller kommer de hata mig?
submitted by coffmaestro to sweden [link] [comments]


2018.12.29 22:32 nyhetsbubbla Hotfull stämning när Expressen frågar boende i Stockholmsförorten Dalen om situationen i området, vissa vågar inte gå ut själva på kvällarna, öppen drogförsäljning och gängkriminalitet, övergripande bild är ändå att det går åt rätt håll menar Lena Lundström Stoltz som

Hotfull stämning när Expressen frågar boende i Stockholmsförorten Dalen om situationen i området, vissa vågar inte gå ut själva på kvällarna, öppen drogförsäljning och gängkriminalitet, övergripande bild är ändå att det går åt rätt håll menar Lena Lundström Stoltz som submitted by nyhetsbubbla to bubbla [link] [comments]


2017.06.16 12:07 EasySniperTarget Övertyga mig att inte rösta SD

Jag har vuxit upp en liten bit utanför Göteborg, där det finns flera invandrartäta områden, och vuxit upp bredvid Angered. Som liten hörde man mycket om vad som händer i Angered och man tänkte, jaja, det är väl mycket påhitt eller överdrifter. Men sedan när jag varit i Angered så har jag blivit trakasserad flera gånger med folk som hotfullt ropar på en, jag har stått i butik och två killar har slagit mig bak på huvudet, skrattat och gått iväg, och folk jag känner har upplevt liknande samt blivit rånade.
Under sommaren så kommer ungdomar från Angered till mer “svenska områden” och förstör busshållplatser på kvällarna. När jag var tonåring och gick av bussen från skolan så blev jag rånad under dagtid och mordhotad av två stycken, för att de ville ha min mobil, mp3 spelare och fickpengar.
Trots allt det, så ville jag inte vara rasist, försökte ta det som separata händelser, och jag gick jag ett år på Burgården som under den tiden var mest invandrare (tror det är annorlunda nu), och jag var en av tre svenskar i min skolklass på 24. Där blev jag också mobbad och trakasserad för att jag var Svensk och folk kallade mig Bengt, för det var väl roligt av någon anledning. Efter det bytte jag till en annan skola som var blandad mellan svenskar och invandrare, och allt var okej där, förutom en dag när klassen diskuterade Islam så blev jag mordhotad av två väldigt hetsiga muslimer för att jag sa att det var fånigt att säga att en muslim som dödar någon inte längre är en muslim. De sa att det skulle höga ihjäl mig med kniv för det, lite ironiskt. Efter det blev sista året på skolan mer skrämmande, och de uppträde sig hotfullt, men jag vågade inte gå till rektorn eftersom jag kunde bli anklagad för rasism.
När jag nu som vuxen tänker på hur flyktingkrisen har hanterats av Sverige så tänker jag, okej, så det kommer alltså bli flera av dessa områden i staden, och problemen större. Det kommer bli flera såna här situationer för andra som växer upp i de här områdena. Det kommer alltså bara bli värre, med tanke på att som det nuvarande är så har inget gjorts mot den här situationen, istället har vi bara sagt att vi ska hantera allt med att vända andra kinden och rasism mot svenskar existerar inte eftersom det inte passar in med ideologierna.
Vänsterns retorik är, det är egentligen synd om de människorna som har gjort illa mot mig, de har vuxit upp i, eller kommer från problematiska områden, de flyr från krig, och det är helt sant. Men jag måste också kunna säga, nej, jag vill inte bli påtvingad våld och mordhot, och vi kan inte bara säga “kom hit och gör vad du vill”, vi måste kunna sätta krav på de som bor här och vill ha fristad.
Jag tror att allt är kulturellt baserat, och jag gillar att jag kan träffa folk från hela världen i Göteborg. Man ska inte bedöma individer efter grupper. Men det betyder inte att kultur inte finns, och av alla mina upplevelser så kan jag inte säga att muslimer går ihop med den svenska kulturen. De som betett sig bra eller som andra svenskar har varit minoriteten, och de som lyfts upp som modellen i media, ser man bara just i media.
Med allt de i åtanke, så tror jag det inte finns någon studie som säger att det är bättre att ta in flyktingar än att återbygga samhällen de har kommit ifrån. Sverige älskade Hans Rosling och all fakta han tog upp, men så fort detta pratades om så var det helt tyst. Hälften av Syriens population har flytt landet p.ga. löften från europeiska politiker, hur ska det landet någonsin kunna återuppbyggas från det här? De har haft en kris med regering, terrorist-grupper, och nu har Europa gjort så att landet har en populations-kris. Hur ska mellanöstern klara någonting alls ifall västvärlden tar varenda person som gör bra för sig? Finns det någon förklaring till varför invandrare ska hit istället för att göra där de kommer ifrån ännu bättre?
Det känns som att det finns en bubbla med alla småstäder och finare områden som bor utanför multikulturella samhällen och tycker att allt är bra för att de får flera restauranger och maträtter från världen, och sedan finns det vi som bor i eller runt multikulturen. Varför bor inte vänsterns politiker och anhängare i de här områdena eller ens nära dem? Även när jag umgicks med en krets vänner som för det mesta var kommunister så bodde de i flottiga lägenheter i innerstan med rika föräldrar, och när de får chansen att flytta så väljer de hellre någon annan plats. Med allt det i tanke så tänker jag rösta på SD, för trots att partiet är fullt av idioter så litar jag mer på Jimmie Åkesson än politiker som bott 60 år i en annan verklighet.
submitted by EasySniperTarget to svenskpolitik [link] [comments]


2016.12.23 08:56 DetRackerNu Min syn på det som händer i Ronneby (en boendes perspektiv)

EDIT kl. 19:50: Verifikation kommer här, Munktrappan och kyrkan sedd från Ronneby torg. Försenat p.g.a. julstök idag.
Är nu nere och ska handla och när jag körde förbi frisersalongen som ägs av den hotade frisören så stod där en polisbil. Förra veckan var det ett mordbrandsförsök där då de krossat rutor och hällt in bensin (hyreshus med civila boende).
Throwaway. Jag är uppväxt i Ronneby. Flyttade tillbaka för några år sedan, vill nu flytta härifrån igen (lär dock bli svårt att sälja huset nu). Det var tidigare en riktig bruksortsidyll, hände aldrig någonting större än en smocka på krogen, på sin höjd. Vi hade dörren olåst på nätterna, det var en självklarhet att kunna gå ut när som helst på dygnet utan att vara det minsta rädd, och en bilbrand skulle ha försatt samhället i chock. Barnfamiljer flyttade hit då det var en lugn och trygg miljö att växa upp i.
Mellan 2012-2016, i takt med att flyktingströmmen ökade och många av dessa flyktingar blev placerade i små döende bruksorter (som Ronneby), eskalerade det hela till det kaos som ni nu kan läsa om i alla kvällsblaskor.
Jag har tidigare berättat här på Sweddit om saker som hände på boenden för ensamkommande "barn" (knivhot mm) och skolor (10-åringar blir kallade för "hora"), men blev då misstrodd och underförstått anklagad för rasism. Nu har det eskalerat ytterligare - jag vågar faktiskt inte gå ut på stan själv längre, då man kan bli rånad mitt på ljusa dagen (en man blev misshandlad vid 16-tiden en torsdag på en av ortens huvudgator för några veckor sedan; stampades i huvudet av ett gäng killar).
Jag är en kvinna som har hund, men inte ens det hjälper - i grannorten Karlshamn blev en kvinna pistolhotad härom veckan då hennes hund morrat på ett killgäng. Är för första gången i mitt liv rädd för våldtäkter. Går alltid ut med någon i sällskap. Måste säga att jag har aldrig, under mina 30 år som boende/besökare i Ronneby, känt mig så rädd och utsatt som nu. När jag var barn på 90-talet så fanns det inte på kartan att det skulle se ut så här 20 år senare.
Folk är rädda och arga, för vi känner inte igen vår lilla stad. Organiserad brottslighet, våld, rån, hot, bilbränder (vissa veckor en per kväll).. På kvällarna syns bara enstaka gäng med invandrarmän till i centrum. Politikerna har varit oerhört flata, ingen vill ju bli anklagad för rasism och förlora politiska poäng! Droppen var dock när man beslutade sig för att stänga polisstationen i maj i år. Fritt fram för alla kriminella att jävlas ännu mer!
Orkar inte längre. Vill inte bo kvar, men som sagt, lycka till att hitta husköpare idag. Jag bor ändå i ett lugnt område... undviker centrum. Vill att det ska bli som förr.
Angående jättebråket mellan "olika etniska grupper" igår: Varför flyr man från krig bara för att ta med sig konflikten och fortsätta kriga? De borde ta mig fan skämmas.
Det sker ingen som helst "kontroll" av de som kommer som flyktingar - nu får vi betala för det. Känns som om många av våra platser kunde gått till långt bättre behövande flyktingar, de som verkligen vill komma undan krig, våld och oro - och inte till dem som skapar det själva.
submitted by DetRackerNu to sweden [link] [comments]


2016.05.24 16:02 JonathanRL En Flygkadetts resa till USA 1953

Denna text är en sammanslagning av den berättelse som berättas av "VarJag" på forumet Skalman i den här tråden.. Orginalet är spritt över flera sidor och kan vara lite knepigt att följa, således copy-pastar jag istället för att länka. Mycket nöje!
 
USA's 'Civil Air Patrol' (CAP) hade ett utväxlingsprogram kallat IACE (International Air Cadet Exchange) Program med i stort sett alla länder i Västeuropa. Europeiska ungdomar inbjöds till USA medan amerikanska tillhörande CAP fick besöka europeiska länder i tre veckor. Den svenska organisationen kallades Flygpojkarna och var en del av Flygvapnets rekryteringsprogram kan man säga. Varjagen uttogs (i hård konkurrens!) till den grupp av fem - som fick besöka USA 1953.
Det var upplagt så att varje nationsgrupp fick en 'värdstat' - våran var Syddakota. Det blev tre fantastiska veckor med massvis med flygning, parties och sightseeing. USA 1953 - jämfört med lilla Luleå, ja Sverige...var som en trollerilåda! Alla resor, utom lokala, skedde med MATS (Military Air Transport Service), en del av USAF. Logeringen, allt från USAF-baser till hotell och privat inackordering i familjer. New York var slutstationen i USA på hemresan - och det var där Utrikesminister Dulles fann tid för ett 'pep-talk' till de blivande flygarna.
 
Detta var en oerhörd upplevelse för en ung grabb 1953 - Kalla Kriget blev varmare och Koreakriget rasade. Så jag kan spinna vidare med några poster till för de som är intresserade..... Efter en vecka på F 8 där vi utrustades med FV-uniformer, trimmades till, lärde oss 'vända klack', putsa skor och raka oss dagligen randades äntligen Den Stora Dagen. Dessförinnan var det klappjakt på amerikanska dollars! Det var nämligen stenhårda valutarestriktioner - US $ var hårdvaluta och kunde inte köpas 'över disk'. Vad jag minns, tilldelades alla fem Flygpojkarna den furstliga summan av tjugo dollars ($20) var :roll: . Men alla 'kände ju någon' som hade en eller några amerikanska dollars undanstoppade i byrålådorna....En stockholmsbekant till min mor, gav mig omkring $40 men, med reservationen att jag måste köpa en 'amerikansk plastkortlek' till honom och ta med den hem. (dom fanns inte i Sverige vid den tiden...) En jazzintresserad Luleåbo skildes från $6 med instruktionen att köpa Gerry Mulligans sista plattor...o.s.v. Allteftersom dollarförrådet växte - blev 'shoppinglistan' längre. Det var helt enkelt så 1953 att det fanns massvis med eftertraktade varor i USA - som helt enkelt inte var tillgängliga i Sverige men alla ville ha dem.....
 
Den Stora Dagen - och Bulltofta. En MATS C-47 äntrades, glänsande aluminium på utsidorna - matt olivgrön inuti. Den hade inga säten - utan stansade 'soffor' a la fallskärmsjägare - längs kroppssidorna med ett litet 'dasshål' för varje röv. Vi hade med två gruppledare, en kapten från F8 och en löjtnant från F11 som höll oss i tukt och Herrans Förmaning. Och herregud, kaptenen var influgen på J 29 och löjtnanten hade massvis med 'timmar' på S 31 Spitfire - vi betraktade dem som Gudar!
Färden, gick till Fornebu i Oslo, där tidig lunch och den norska gruppen - likaledes fem 'cadets' och två officerare väntade. Sen bar det av till Rhein-Main Air Force Base i Västtyskland. C-47:an var ju ett amerikanskt militärflygplan - och vi flög mycket lågt jämfört med vad man gör idag. Till vår förtjusning - gick flygningen över Hamburg på bara omkring 800 meters höjd. Förstörelsen, bombruinerna - var helt enkelt otrolig. (jag gissade långt senare - att den delen inte var en tillfällighet) Landning på Rhein-Main AFB - och ögonfröjd för oss Flygpojkar. Basen var enorm.....innan utrullningen var slut hade vi redan 'spottat' B-29:or, F-86 Sabres, F-80's - C-82:or - ögonen rullade på oss av att verkligen s e dessa flygplan som vi bara upplevt på bilder.
 
Övernattning i 'Nissen-huts' - och uppenbarelsen! PX - som betyder Post Exchange......Ett veritabelt varuhus på flygbasen där allting kostade bråkdelar av vad det gjorde i 'allmänna marknaden'. Men var enbart för amerikansk militärpersonal. Och Oss!!!
US Air Force bjöd på sightseeing med bussar i Frankfurt am Main. Staden var fortfarande svårt bombskadad och vi frapperades av hur det hade växt upp hela träd i bombruinernas grushögar. Besök på Zoo m.m. men Frankfurt verkade smutsigt, trött och slitet. Maten i mässhallarna blev en upplevelse för oss - den serverades på stansade rostfria stålbrickor med sex olika 'fack' för olika rätter. Mässpersonalen var alla 'afroamerikaner' och portionerna var enormt tilltagna....inte minst de obligatoriska stekta äggen, dom lades upp ända tills man tog undan brickan :D, men vi noterade det amerikanska slöseriet - de flesta yankees tycktes bara äta mindre än hälften - resten tömdes i sophinkarna utan krus :roll: Man gissar att gödsvinen i Frankfurttrakten snabbt blev feta på de kopiösa matresterna......
 
Japp så blev det då dags för Atlantflygningen - med MATS DC-6:a, riktiga stolar och säkerhetsbälten. Start på e.m. och mot USAF-basen på Azorerna. Dit vid anlände mitt i natten och - det regnade. Språngmarsch mot adminbyggnaden men vi blev alla ordentligt blöta innan vi nådde dit. Givetvis - serverades 'frukost' trots småtimmarna, samma brickor och samma mat som på Rhein-Main! Vi lärde snabbt att amerikanska flygvapnet tydligen bara hade en mycket begränsad matsedel - och att den åts likadan över hela världen...i Tyskland, USA, Japan, Okinawa - precis detsamma. Några kulinariska äventyr, av 'lokal' karaktär - tilltalade tydligen inte dessa amerikaner 8-) Starten i mörker blev av hängglidar-kasta sig ut -typ......fältet låg på en bergsplatå för jag uppfattade att planet rusade över en 'kant' -sen var det hundratals meter ned till havet.
 
Destinationen - var Andrews Air Force Base utanför Washington. Hettan slog emot oss som en vägg! Den fuktiga hetta som är typisk för atlantkustens högsommar och minst av allt lämpad för Flygvapnets korderoj-byxor, präktiga varma blåskjortor med lång ärm och knäppt i halsen med svart slips :roll:. Efter bara minuter - badade vi i svett. Mottagningskommitén för oss svenskars del var Flygattachén och Biträdande Flygattachén i Washington - som bägge var iklädda oklanderliga lätta amerikanska khaki-byxor och skjortor med kort ärm - OKNÄPPTA i halsen...... Vår kapten och löjtnant bara stirrade - om mumlade något om att 'den modellen hade knappast godkänts i Flygstaben....' Det enda som var 'svenskt' var mössorna och axelklaffar med svensk gradbeteckning. Det blev presentation med ställningssteg, handskakning och honnörer.....Flygattachen, en överste skulle senare bli rätt väl känd. Han hette Stig Wennerström :) Så man rörde sig i 'de bästa kretsar'.
 
OK - Andrews AFB och en större Nissen-barack - denna var försedd med ett par sergeanter som inte verkade upplagda för skämt och upptåg :roll: 'Lights out at ten!' lydde ordern... Och den amerikanska trollerilådan.....Coca Cola-automater, luftkonditionering, television - allt grejor som vi aldrig sett i Sverige. Isté, iskaffe - var få tag på växelpengar att prova allt detta överflöd!?
När man ville sträcka på benen hann man bara gå några meter innan en bil eller jeep bromsade upp och erbjöd lift...amerikanerna var antagligen lika nyfikna på oss utlänningar som vi var på dom.
Ögonfröjd i luften, på en närbelägen bana (det fanns massor av banor) höll ett stort gäng Grumman 'Hellcats' på med vad vi fattade var landningsövningar på hangarfartyg; om dom överskjöt 'märket' med mera än 25 meter - drog dom på och gick om.
Washington DC! Sightseeing i bussar....Lincoln Memorial, Jefferson Memorial, Vita Huset (man fick inte gå in), Capitol (man fick gå in) och klättring av alla trappstegen i Washington Monument - det var tungt! Plus mycket mera som jag glömt. Amerikanerna höll ett rasande tempo och vi var dödströtta på kvällarna. Vår gruppledare hade till slut kapitulerat inför värmen och vi tilläts lägga av våra präktiga Flygvapenskjortor och slipsar, och uppträda i regelvidriga vita skjortor med upprullad ärm och utan slips - tack kapten T.!
 
En dag var det flygning :D Ngn flygklubb hade ställt upp med ett par dussin sportflygplan som reläade igenom ett par hundra killar med ngn kvart var i luften. Typfloran var stor - MINST ville man flyga med en Stinson som lastade 6-7 pax på en gång, MEST ville man upp i en av de Stearman PT-17 som deltog i cirkusen. Jag - hade turen att 'få' en Ercoupe, en tvåsitsare där man åkte cabriolet s.a.s. Vi kallades ju 'air cadets' - och piloten tog tydligen för givet att jag kunde flyga 8O så vi hann bara upp på ett par hundra meter när han sa 'you take over'... Det blev Varjags första flyglektion - en försiktig sådan speciellt med så intensiv trafik runtomkring.
Ercoupe'n var känd för att vara 'spinnsäker' d.v.s. mycket svår att få i spinn och över motorbullret frågade jag piloten om detta. 'You try it!' Jag bleknade - 'no you try it' Killen höjde nosen i 45 grader, drog av gasen och släppte ratten (fpl hade rattstyrning) - och sannerligen, Ercoupe'n sänkte snällt nosen utan minsta spinntends - ett mycket stabilt flygplan.
 
Vår kapten och löjtnant hade mumlat lite om frånvaron av trafikledning och dålig trafikdisciplin och efter att jag kommit tillbaka till terra firma, inträffade den enda allvarliga på hela resan.....En Stinson var nära sättning - när en Stearman vars pilot inte kunde se Stinsonplanet under sina stora undervingar - kom snuddande nära att 'landa' på Stinson vinge 8O Det var bara ngn meter som skilde planen åt - när Stearmanpiloten såg planet under honom - drog på fullvarv och klarade skivan.....Det - var nära ögat!
Och den dagen, var den 27:e juli 1953. För på kvällen kom President Eisenhower på TV och meddelade att vapenstillestånd slutits i Panmunjon och Koreakriget var över.
 
Exit Washington....i en C-47 med riktiga stolar, tre mans besättning och skriver och säger sju (7) passagerare! Vi hade hela flygplanet till oss själva! 8O Det kallar jag VIP-behandling....C-47:orna (civila DC-3) kallades ju Dakota under kriget och det passade ju bra när man skall flyga till Syd Dakota.
Denna kom att bli den mest minnesrika flygningen i mitt liv. Efter att vi nått cruising-höjden (låååg - kanske 1000 meter, fpl hade ingen tryckcabin eller syrgas - vilket ger utomordentlig marksikt) blev atmosfären ombord ytterst informell. Killarna i cockpit kom akteröver med mat i små kartonger.... med stekt kall kyckling, sallader och apelsin- och tomatjuice. Det var första gången jag sett eller smakat tomatjuice - något som jag verkligen gillade och som sitter i än. Dom ville 'snacka' och då planet saknade autopilot erbjöds frikostigt sittning i högerstolen där framme 8-) Vi fem flygpojkar fick var sitt halvtimmespass 'vid spakarna' (egentligen halvratt) medan vi mullrade fram över USA's prärier. Speciellt minns jag flygningen över södra delen av Lake Michigan och Chicago och de följande, nästan oändliga vetefälten i Iowa. Vädret var finfint och stämningen mycket hög. Speciellt imponerade blev vi när vi fick förklarat för oss att detta med 7pax i ett egen flygplan, inte var något misstag; 'Vi och flygplanet står till ert förfogande under hela eran vistelse i Syd Dakota' 8O När amerikanarna lägger på gästfrihet baxnar man. Di rika di kan.....
 
Resans mål var Sioux Falls, den största staden i Syd Dakota nära gränsen till Minnesota.
När 'kaparen' meddelade att vi hade en halvtimme kvar dit (det var en c:a sex timmars flygning) ruskades plötsligt vårt flygplan om av våldsamma okända krafter och jag uppfattade något som blixtrade förbi mitt fönster på väg nedåt....
Vi hade fått eskort!
Ett par aluminiumglänsande Mustanger (North American P-51D) - hade 'buzzat' oss och kom nu tillbaka upp - bara för att inta position vid vardera vingspetsen av C-47:an...dom hade halv flaps ute för att komma ned till vår blygsamma flygfart minns jag och tuffingarna i Mustangerna vinkade vänligt.
Det stod SD * ANG på kroppssidorna, 'aha sa vi - ANG är naturligtvis för mustANG' - men det var fel. Det betydde South Dakota Air National Guard och något pampigare mottagande till Syd Dakota kunde vi knappast tänka oss.
OK - Sioux Falls, 60 tusen själar och en mera 'hanterlig' stad för oss lantisar. Mottagningen på flygplatsen kaotisk - fotoblixtar, presentationer, snurrande filmkameror....i hårt tempo och bil till en TV-studio, 'ni skall vara med på TV-nyheterna i kväll'! Skyltfloran var bedövande - reklam, reklam överallt - man såg knappast stan för alla billboards :roll:
 
Snabb dusch, rakning och ombyte innan det bar iväg till Minnehaha Country Club för galamiddag med Civil Air Patrol..... 'Minnehaha' var siouxspråk - och betydde 'Skrattande vattnet'; ha ha-biten var i alla fall lättfattad :D Storartad middag, med tal, musik, dans - och flickor! Dansen - var mest den då populära 'reelen' - en irländsk skuttdans som var oss helt obekant. Vi - kunde bara foxtrot och vals förstås och gjorde vårt bästa med tjejerna. Som var en uppenbarelse.....I kläder och make-up vars elegans saknade motstycke bland svenska tonåringar...faktum var att flickorna såg mycket äldre ut än de var i sådan stass och jag blev förvånad höra att dom var tonåringar som jag själv. 'The Country Club' vaär en amerikansk institution - och representerar noblessen och Minnehaha var en ganska luxuös sådan som imponerade oerhört på oss. Något annat som inte imponerade - var antalet berusade kvinnor..... I motbokens Sverige var detta något nästan okänt - här drack fruntimmerna Dry Martinis och Highballs som vatten och stumlade och tog snedsteg och sluddrade på målet utan ringaste skam.....Vi svenskar blev uppbjudna till dans av flera av dessa ginlampor - men fungerade mest som stagmaster i hångelhas på samlags avstånd :roll: Alkohol serverades vi inte - vi var underåriga liksom de amerikansk tonsårsflickorna, 'spritåldern' var strängt satt vid 21 år!
 
En annan 'första' - var Bingo, ett spel vi aldrig hört talas om. Fick bingobrickor gratis förstås - och virrig förklaring av reglerna. När jag i en omgång tyckte att jag fått kombinationen rätt - sade jag Bingo! Det blev åskliknande applåder....Men jäntan som satt bredvid mig kikade och sa att 'that won't work' :(
Vilket snabbt bekräftades av spelledaren, följt av en ytterst 'tunn applåd' :roll: Och en Varjag som var morotsröd i ansiktet. Det blev ännu en mycket sen kväll = tidig morgon.....en av killarna i gruppen skrev vykort hem 'vi är så trötta att vi behöver svenska tändstickor för att hålla ögonen öppna. Dom amerikanska är av papper och håller inte så här sent på natten...' :lol:
Sioux Falls hade inte så mycket av sightseeing att erbjuda - vi kördes till ett 'fläskpackeri' - som var ett av de största i Mellanvästern. Helt enkelt ett slakteri - där jag f.f.g. fick åse själva slakten :roll: Inte speciellt uppbyggligt men lärorikt...om amerikansk fart; 'dom här levande grisarna - kommer ikväll att vara kokade och på burk!' 8O
Det var antagligen läckerheter som Spam - det handlade om. Inte blev man vegetarian på kuppen - men kunskap om verkligheterna om vad som händer i ett slakteri är nog ganska nyttig för alla.
Sen blev det högtidlig 'presentation' av en gåva - till den svenska gruppen. Någon religiös församling (varav det fanns MÅNGA i Syd Dakota!) hade skänkt en svensk praktbibel att presenteras till oss. Den var minsann inga dåliga grejor....en sån där femkilospjäs - 60x30x10 centimeter och med massvis av fina tuschteckningar, kopparstick och annat på - jag minns inte, men kanske tusen sidor. Verket var från tidigt 1800-tal och man 'trodde' att det kommit från Minnesota där tiotusentals svenskar slagit sig ned. Den hade vackra mässingsbeslag och var sannerligen ett 'praktverk'. Mera minns jag inte om den. Utom att den skulle skänkas till Riksantikvarieämbetet vid hemkomsten. I samband med bibelgåvan blev det också nödvändigt med ett kyrkobesök - där vi lyssnade till Herrans Ord och svettades ymnigt - innan vi släpptes ut på kyrkbacken att introduceras till 'församlingen'. Lite krystat för min del - men kall Coca Cola gratis - hjälpte upp prövningen :)
 
Aftonen - och ett 'Garden Party' i ngn parkanläggning där aftonens 'clou' - var en underskön 'indianprinsessa' i de snyggaste buckskins med fransar - jag någonsin sett! Prinsessan kom dit, enbart av 'dekorativa skäl' - och försvann alltför fort :x - jäklar - henne, hade man minsann velat 'snack upp' :D
Syd Dakota var (är?) en agrarstat och den huvudsakliga skörden var 'prärieguld' - majs! (eller Corn som det heter på engelska) Kopiösa mängder av majs på millioner tunnland av pannkaksplatta prärier. Från bil hade man knappast ngn utsikt....det var majsfält vart man såg. I staden Mitchell, finns ett 'Majspalats' som byggs om, nästan helt klätt med majskolvar innan och utan - varje år! Det såg ut som som något ur en sagobok eller Disneyland långt innan Disneyland var påtänkt. Och inne i den stora lokalen kunde man äta majsanrättningar i kubik....(om det fanns 'stuvad majs' - minns jag inte men det förefaller troligt) och köpa souvenirer gjorda av majs och majskolvar där fantasin saknade gränser i form och färg. Bara utbudet av majspipor (a la General MacArthur) i alla storlekar kunde ha fyllt en mindre butik! Vår pålitliga C-47:a flög oss västerut - till Rapid City och möte med Strategic Air Command. SAC var flygvapnets bart huggande svärd med mottot 'Peace is our Profession' ( :roll: ) eller 'Fred är vårt Yrke'.
Men fredligt - var det minsann inte på Ellsworth's Air Force Base där vi förevisades 28th Bomb Wing utrustad med världens största bombplan Convair B-36 'Peacemaker'.. Sexmotoriga giganter vars uppgift i händelse av krig var att göra Sovjetunionen självlysande med sina atombomber. 'Security' på basen var enorm - överallt var det skyltar med 'No Go' och 'Endast Auktoriserad Personal'. Vi fick inte klättra upp i planen och kika inuti - men traska runt dem och titta - det fick vi. Bombschakten var kolossala och vår svenska kapten anmärkte att di däringa atombomberna måste vara stora och tunga grejor att döma at upphängningsanordningarna.
'Har ni atombomber här?'
'Yes ssirr'!
' Kan vi få se en??'
'No ssirr...Classified' Jag bör tillägga att vi denna tid hade uttrycket kärnvapen ännu ej slagit igenom - de kallades helt enkelt atombomber.
Så någon atombomb fick jag aldrig se....
 
Well, i Rapid City som paa ett par platser tidigare - bodde vi privat. Jag hade turen inackorderas hos en familj dar baade pappa och son - var CAP-medlemmar. Sonen var ett par aar yngre an jag men hade eget rum, eget fotolabb i huset, korkort och egen bil! Det sista var 'haeftigt' som man sager i Sverige idag.....'nej' sa han 'det flesta av mina kompisar har bilar ocksaa....' (korkortsaaldern - var 15 aar!) V.s.b.- som det hette i geometrin....kvicka telefonsamtal- och ett 'bilgaeng' trummades ihop till 'a meeting' paa ngn sundae-bar i stan. Det visade sig att alla mina fyra gruppkamrater - ocksaa bodde hos killar tillhorande 'bilganget'. Vi - saag ut som faagelholkar! Egna bilar!? Kom ihaag att 1953 i Sverige var det bara 'rikt folk' som hade bil - alla andra hade just borjat lukta paa moped- och motorcykelaaldern! Deras bilar, vad jag minns - var alla av efterkrigsmodell.....1946-48 aarsmodeller - min kille hade en Buick 1948... Vi ville ju absolut veta hur mycket deras bilar kostat - forklarande att en bil hemma i Sverige var ett, hart nar ouppnaaeligt maal for oss....Jag minns klart att hans Buick hade kostat $75! En annan kille hade en Plymouth Convertable ('med lite bucklor...') som kostat $40 8O. Vaara hakor hangde paa brosten.....
 
En annan bonus var killens fotolaboratorium.....jag hade maanga rullar film (svartvit 6x6cm saa klart 1953) och redan borjat oroa mig for framkallningskostnaderna hemma i Sverige..... :roll:
'No problem' - ge dom till mig! Nasta dag hade jag alltsammans framkallat, kopierat - och flera forstoringar :D . Hans rara mamma - hade last ngnstans att svenskar aat havregrynsgrot till frukost. Och som en speciell raritet - kokat 'oat-meal porridge' till mig...'saa du kan kanna dig lite hemma... :) ' En STOR gryta! Jag har alltid avskytt havregrynsgrot.....men vad gor man? Sonen tog pliktskyldigast en liten klick - jag, fick en valdig portion. Nar jag straevat igenom den - 'vill du ha mer?' - och innan jag hann svara landade ytterligare en valdig slev i tallriken :roll: 'En Svensk Tiger' som bekant - :wink: hur jag fick i mig den minns jag inte...men en ambassador for Sverige maaste ju gora sin plikt.
Nar jag fraagade sonen vad jag var skyldig for fotojobbet och materialet; 'Du ar inte skyldig mig en sekin - du aat upp den dar forfarliga groten i morse - annars hade jag varit tvungen ata halften av skiten.....' :lol:
 
Black Hills, South Dakota och det imponerande Mount Rushmore-monumentet. Vi aakte dit i USAF-buss....landskapet i Black Hills paaminde mycket om Sverige....barrskog, myrstackar och moranterrang. Sjalva monumenet - fyra presidenters huvuden utmejslade ur graaberget - AR oerhort imponerande. Det tog c:a 400 mannar med dynamit ned till stenhackor och slipmaskiner elva aar, att skapa konstverket. Ansiktena ar omkring 18 meter hoga forestaller fr.v. presidenterna Washington, Jefferson, (Theodore) Roosevelt och Lincoln.
All ara till egypterna och deras kollossalstatyer - men annu om en million aar, kommer det att vara mojligt att puzzla ihop anletsdragen av dessa amerikanska presidenter. Ett verkligt 'varaktigt' monument som for framtiden bevarar minnet av the United States of America.
Flyg med C-47:a igen - norr om Black Hills ligger ett sareget omraade kallat 'Badlands'. Som framgaar av bilderna - ar detta inte latt framkomligt till fots eller bil....men en fantastiskt upplevelse fraan 500 meters hojd paa 'sightseeing'!
Darefter - vandes nosen mot New York och Dakotaaventyret var slut.
 
Ar du tankelasare? (Angående förfrågan om bilder från redan; A/N) Jo det stammer bra det. Utom nagra dussin svartvita 'positiv' inklistrade i ett album :roll: - men Herregud, det ar femtiosex aar sedan! EN bra en som finns i albumet - ar en forstoring av 'Mustang vid vingspetsen' p.v.t. Sioux Falls dock :P
Tack for C-47:an forresten...
Jag har pratat lite om bussarna vi aakte i - dessa var undantagslost tillhoriga USAF, maalade mellanblaatt och av maerket 'International'. Dom var ytterst enkelt inredda - som billiga skolbussar. Vi motte dem paa Rhein-Main, Azorerna, Washington - overallt....standardtyp... En kul sak jag maaste beratta - ar kordisciplinen hos de, mest afroamerikanska, chaufforerna. Det fanns naagon trafikregel om jarnvagskorsningar och - deras korsning som fick oss att skratta.....men som foljdes mannagrant och utan minsta leende av USAF-chaufforerna....
1) Bussen stannar 2) Motorn slaas av 3) Dorren (reglerad av mekanisk vinkelhavarm av chaufforen) oppnas 4) Skjutfonstret till vanster om chaufforen oppnas 5) Han lyssnar till till hoger.... 6) Han lyssnar till vanster - genom fonstret... 7) Han startar motorn... 8) Han kor over korsningen... 9) Han stanger dorren... 10) han stanger fonstret
Vi ar paa vag igen! :lol:
 
Oavsett hur hett det var - kordes aldrig bussarna med oppen dorr...paa luftkonditionering - var inte en tanke :roll:
....resan fortsatte till New York - och supercentrala Hotel Astor vid Times Square. Dar, som jag tidigare berattat - den amerikanske utrikesministern fick traffa Varjag :lol: Ny amerikansk virvelvind, FN-skyskrapan - Empire State Building - broar, skyskrapor, platser och namn - det blev for mycket att 'ta in' vid det laget.... Vi var mest intresserade av att 'shoppa paa Broadway' med vaara aaterstaaende dollars. Bast minns jag reklamskylten for Camel-cigaretter, som blaaste rokringar tvars over gatan utanfor hotellfonstret....
Kopte rekvirerad plastkortlek, Gerry Mulligan-plattor, modellbyggsatser aldrig horda om hemma....m.m. m.m..... Varuutbudet fick lilla Luleaa att se ut som Duvemaala och vi alla delade en stark kansla av efterblivenhet i jamforelse med USA- som 'mellan skaal och vaegg' - kladdes i ord daa och daa...det bjod emot att erkanna det men sanningen var saa uppenbar att vi maaste prata om den.
 
Den sista kvallen - var 'fri' - inga arrangemang. Jag hade en mormors syster som bodde i New York och med stranga order att kontakta henne (hon visste naturligtvis att jag var dar...) ringde jag henne.....Det blev blixtavhamtning, laang bilfard till hennes hem - dar hela den avlagsna slakten vantade. Presentationer till ett dussin manniskor vars relation och namn jag knappast uppfattade. Jag var 'unik' .... ingen fraan de svenska delarna av slakten hade naagonsin besokt USA tidigare. Inget var for bra for en....alla maanade om mig - jag hann bara besvara faa av de maanga fraagor de stallde mig, innan det vars dags for bilfarden tillbaka till Astor.
Det undslapp mig hur snaalt tilltagen den $-dollartilldelning var som vi faatt..... 'Good Heavens - how much do you need??? - give him $200!' Jag forklarade blygt att det var for sent - vi flyger ut imorgon och jag kan inte handla mera i alla fall.....Suck
Hemresan antraddes i en MATS C-97 Stratocruiser - det storsta flygplan vi alla naagonsin satt vaar fot ombord paa.... och destinationen - var inte Sverige - utan Paris! Det var namligen saa att den franska gruppen (som varit i New Mexico) hade blivit saa imponerade att de meddelat Republiken att har faar Frankrike 'laegga paa naagot' for att balansera intrycken.....och inbjod alla de europeiska grupperna till ett par dagar i Paris fore slutlig hemresa. (Till och med engelsmaennen - accepterade fast dom fick ta en omvag :lol: )
 
Naagon timme efter starten fraan New York - raakade vi in det varsta aaskvader jag naagonsin flugit igenom. :roll: Blixtarna stod 'som spon i backen' och 'elektricitet' vandrade som maskar paa vingarna. Turbulensen var oerhord och vi kastades omkring som en lekboll i det upprorda lufthavet. C-97:an hade samma laanga smala vingar som dess halvsyster - B-29 och man saag genom fonstret hur dom 'flaxade' som faagelvingar i turbulensen.....8O Till och med vaar kapten och lojtnant saag lite oroliga ut.....
Men Boeing's tekniker hade tydligen raknat ratt i sina kalkylker - for vi kom genom stormen utan vingbrott. Det - var den forsta gaangen jag verkligen varit skitradd under en flygning......
Next, 'gay Paris'.
...och utan halster ar det dags avsluta denna (alltfor) laanga foljetong;
 
Som jag skrev i foregaaende - post - ville minsann nu den franska 'Fjarde Republiken' visa lejonklon efter all den amerikanska gastfriheten. En mycket valkommen och och ovantad clou paa resan som vi alla saag fram emot med stora forvantningar. Vi landade pa Le Bourget - och amerikanerna glomde inte paapeka att det var har - som amerikanen Charles Lindberg hade landat med sitt enmotoriga Ryanflygplan efter den forsta direktflygningen USA - Europa anno 1927! Jag minns inte mycket av ankomsten - vi landade paa kvallen. Men den 'amerikanska ordningen och effektiviteten - byttes omedelbart mot fransk villervalla....Passkontroll och 'formaliteter' tog en evig tid och det var 'smaatimmar' innan vi bussades till vaar logering. Alla europeiska grupperna - vi var omkring 90 man - anvisades en gymnastiksal. I vad vi senare upptackte var en flickskola. (men utan flickorna som var paa sommarlov.... :roll: )
 
Faeltsangar - med grasfyllda madrasspaasar - var uppstallda....bagage forvarades paa golvet bredvid sangen....filtar och kuddar utdelades av en saan dar fransos i 'kepi' - lakan var tydligen okanda i Fjarde Republiken :)
Men, vi var ju dodstrotta och fann att svenska, portugisiska och turkiska snarkningar - lat precis likadana :lol:
Frukosten - i 'flickornas matsal' - blev en sensation...dom serverade rodvin till frukost!(middag och kvall :) ) Brodet - i meterlangder, var jattegott! Resten, ja resten.... vad ovrigt serverades minns jag mycket val......och det beromda 'franska koket' imponerade inte. Hemligheten med den s.k. 'franska kokkonsten' ar att ha hittat paa femtusen olika namn for kalops! Som alla smakar precis lika, innehaaller samma saker och paa naagot obegripligt satt - naatt varldsrykte... :P
Virvelvind sightseeing i Paris.....upp i 'fiffeltornet', Sacre Ceur, Notre Dame, La Louvre..... Mitt bestaaende minne av Paris 1953 var att ALLT...alla dessa paradbyggader, ja hela stan - var morkgraa! Traakig farg -daa jag senare sett ett 'renputsat' Paris - men 1953 var det elandigt.....biltrafiken bestod till stor del av underliga trehjuliga 'lastbilar', bussar som var jamnaariga med mig eller aldre - och en uppenbar fattigdom som fick gamla Sverige att se ut som ett dromland! (kanske en poang for Folkhemmet i alla fall :roll: )
 
Vid kordes till slottet i Versailles! Paa kvallen - en magnifik 'ljud och ljus-show' om slottets och Frankrikes historia. Naturligtvis paa franska - men nar showen visade giljotiner (som gick som symaskinsnaalar :lol: ) visste vi i alla fall precis var, i historien vi befann oss....
Hojdpunkten - som 'la belle France' ville visa upp - var naturligtvis dambrost! Vi bevistade 'Folies Bergere' dar en magnifik 'show' exponerade mera av den varan - an jag naagonsin sett, tidigare eller senare.....man erinrar sig killen som aakte till Olympiaden for att han ville se '100 meter dambrost'...... Well det fick vi - utan Olympiad :)
http://en.wikipedia.org/wiki/Folies_Berg%C3%A8re
M.A.T.S. tog oss hem till Bromma - dar Varjagen smugglade 'kontraband' till kungariket Sverige - men glomde sitt pass i en telefonkiosk (for att underatta om lycklig hemkomst till foraldraskapet naturligtvis)......
Sen, ja sen blev det Statens Jarnvagar, den s.k. 'Nordpilen' - hem till Luleaa igen.....(ingen sovvagn - militarbiljett!) passet - kom paa posten fraan tullen i Bromma - naagon vanlig sjal hade hittat och lamnat in det.... :oops:
Stor pressmottagning i Luleaa - av Norrbottens-Kuriren. En mera dampad av Norrlandska Socialdemokraten.....'Norrskensflamman' brydde sig inte - men hedrade mig med de korta orden att 'Amerika har faatt en ny agent i Luleaa....' :P .....'Flamman' - hade alldeles ratt!
[På förfrågan om preskriberat brott] Jodå - det brottet är längesedan preskriberat. (Även om innhav av kontrabandet - ännu femtiosex år senare i Sverige är Majestätsbrott :roll: )
Här i alla fall förklaringen; vi besökte en liten stad, Yankton - vid Missourifloden i allra sydöstligaste Syd Dakota. Värdarna inkluderade en 'Game Warden' (=jägmästare) och jag och en annan Flygpojke åkte i hans bil.
I bilen - fanns ett gevärs-ställ! I stället stod en M1 'US Carbine' och på det hängde en Luger i ett 'US'-märkt axelhölster 8O Vi hade tidigare på dagen traskat förbi en pantbank i Yankton - där skyltfönstret [b]var en vapensamling[b].
Stannat, stirrat - revolvrar, pistoler i dussintal - igen, föll hakorna och sju svenska fågelholkar fick lära att 'det var bara gå in och köpa...' Licens?? - vad är det för nåt???
Vår fascinering av US-karbinen och pistolen, undgick inte jägmästaren/chauffören - så han sa helt vänligt, 'would you like to have a shot?' 'yes....' hickade vi..
Vi körde över Missouri på en bro - och befann oss i Nebraska....där jägmästaren kände till en lämplig plats för lite skjutövningar i terrängen....Alla bilarna stannade, US Carbinen tons ut och skjutövningarna inleddes i en liten ravin.
Alla Flygpojkarna fick skjuta - men Herr Jägmästaren uppfattade snabbt att Varjag var den enda som tidigare umgåtts med skjutvapen....
Morgonen därpå vid 'avskedet' från Yankton kommer jägmästaren fram till oss och säger; 'Jag vill ge en present till er svenska pojkar'- går fram till mig och - överräcker Lugerpistolen i sitt hölster....' har sett att Du - vet någonting om skjutvapen, så Du skall ha den....'
Jag blev stum. Stumma blev även en svensk kapten, löjtnant och fyra andra Flygpojkar.....
En officiell gåva - till en svensk delegation - kunde naturligtvis inte nekas. När vi kom till Bromma och det frågades 'något att förtulla?' - svarade bara officerarna att 'det får pojkarna själva redogöra för. Det fanns lojalitet på den tiden !
submitted by JonathanRL to sweden [link] [comments]


2016.05.12 13:39 TissenChili VARNING!

Var försiktiga när ni går ute sent om kvällarna. Igår runt 18 tiden kom en svartklädd ungdom fram och drog upp en sax mot mig, som tur var så var jag snabb och drog upp en sten, för om jag hade tagit upp en påse, så hade han vunnit.
submitted by TissenChili to sweden [link] [comments]


2016.02.12 11:02 Frederna Mitt Rant

Här är mitt "final rant", min förklaring och mitt avsked till Sverige.
Ha överseende dock. Jag är inte van vid att skriva. Here we go.
I måndags så parkerade vi för första gången vår bil på garageuppfarten till vårt nya hus. Vi bar in det sista i ett hus överfullt med kartonger och möbler. Nu har vi börjat möblera vårt nya hus, hälsat på alla grannar, fixat med alla papper etc som hör till en sådan här stor omställning.
Min familj kom till Sverige när jag var liten. Jag kommer inte ihåg så mycket av vår tid i vårt gamla hemland (Kroatien). Mina tidigaste minnen är av mina föräldrar som turades om att gå iväg på kvällarna för att lära sig svenska. Mina ufon till syskon som inte missade en möjlighet att göra livet surt för mig. Fast på ett sätt som gjorde att jag kände mig beskyddad. Pappa körde taxi och mamma var städerska. Jag kommer ihåg vår lägenhet, lukterna av ny mat när mamma experimenterade, mina föräldrars skratt och jag kommer ihåg min skolgång. Min vänner. Några var schyssta… några inte. Som det brukar vara när det kommer en ny till klassen. Jag kommer ihåg hur nervöst det var, jag kommer ihåg kompisarna, viljan att passa in samt hur kul jag hade med mina vänner. Jag kommer ihåg hur jag kämpade med att lära mig svenska. Var inte helt… öh… motiverad i början.
Lång historia kort. Det gick bra för familjen. Pappa hittade till slut ett jobb som var en fortsättning på det han egentligen kunde. Samma sak för mamma. Jag och mina syskon gick i skolan och växte upp. Språket var inte så svårt nu så här i efterhand. Minnen av campingresor, när pappa lärde mig hur man sover själv i skogen, klättra i berg, mamma lärde mig matlagning, alla utflykter och all kärlek. Vi hade inte mycket men allt vad vi behövde.
Jag kommer ihåg min första kärlek. En svensk tjej som hette Maria som luktade viol och min mamma som hela tiden försökte få henne att äta upp sig. Som en - för min ålder - storväxt datornörd var det ett under att jag överhuvudtaget landade en tjej som henne.
Jag kommer ihåg tiden med vännerna i sommarparkerna i Malmö. Att gå igenom högstadiet och sedan gymnasietiden med all ångest och oro inför framtiden. Fler flickvänner, mindre fumlande och mer insikt om spelet mellan män och kvinnor.
Högskolan, tentorna, avhoppet, eget företag, konkursen, nytt eget företag, uppköpet, andra kärleken, följt av seperationen, första lägenheten, första bostadsrätten och till sist… den STORA kärleken. Träffade kvinnan i mitt liv som - utöver att hon är vacker och rolig - utmanade mig intellektuellt. Hon plockar smäller ned mig på jorden när jag blir för stöddig och hon lyfter upp mig när jag är svag.
Barn. Familj. Lycka. Hus. Jag kommer ihåg när jag klicheartat lyfte henne över trösklen till vårt hus. Jag kommer ihåg när vi fick för oss att vi inte kunde packa upp en enda sak förrän vi hade älskat i alla rum i vårt hus (det var egentligen ett ruckel, men det var vårt). Vi kämpade med bolån, hade våra skitår och här kom vårt första barn och förgyllde vår tillvaro.
Åren gick. Min sambo klättrade i karriären. Jag lyckades sälja mitt företag till en skön person som då blev min chef. Några år av ren lycka följde. Här kom till slut vår dotter till världen. En liten tjej med stora nyfikna ögon. Som tur är fick hon utseendet av sin mor.
Kan berätta hur mycket som helst egentligen. Men…
Något började hända i Sverige. Och det var inte lätt att prata om. De ENDA jag har kunnat prata med är de som har varit i samma situation som jag. Alla utländska vänner som jag gick i skola med har uttryckt samma sak nu när de är vuxna. Varför gör inte myndigheterna något åt invandringen? Typ “jävla svennar, varför säger de inte ifrån?!” Varför ställer Sverige inte KRAV på de som kommer? Varför är ett medborgarskap inte värt något? Vi har ALLA minnen av våra föräldrar som slet med sina jobb, slet med språket, peppade oss barn att gå till skolan, lära oss saker… BLI något. Mina svenska vänner är mer försiktiga med att uttrycka sig. Jag har lättare att försvara Sverige än mina svenska vänner. Förstår ni hur SJUKT det är för mig?! Och jag och mina vänner har ändå under livet ändå stött på rasistsvennar från mindre satellitorter. Vi förstår att dessa idioter inte representerade Sverige. Vi var arga på DEM och inte hela jävla svenska folket.
Mina föräldrar är fan vansinniga över vad som pågår i Sverige. De kämpade som galningar, de var tacksamma och de ville bli en del av Sverige samtidigt som vi - i hemmet - höll kvar de traditioner som vi tyckte om. Sverige möjliggjorde mig och mina syskon. Mina föräldrar fick se oss - i Sverige - bli högutbildade, få jobb och möjligheter som är få förunnat. Och sedan förändrades allting. Sverige började krackelera, förfalla och jag började oroa mig för framtiden. Såg mina så starka föräldrar bli äldre, orka lite mindre och sedan gick de i pension. Blev tvungna att flytta från huset eftersom de inte hade råd att bo kvar på de få slantar som låg i pensionskuvertet. Sedan blev pappa sjuk i cancer och när väntan på operationen (vården har helt fuckat ur) blev helt absurd… skramlande vi till operation utomlands nu i mars. De kommer hit till Polen efteråt. Förhoppningsvis. Om allt går bra. Jag ska då berätta om mina planer att flytta dem hit permanent.
Mina jobb har gjort att jag har rört mig i Malmö. ÖVERALLT i Malmö. Rika som fattiga områden. Och sakteligen började jag se en hel del som gjorde mig oroad. Installerade IT-system i delar av Malmö där vi fick ringa polisen för de inte gillade vår firmabil. Fick vår bil sönderslagen men “brott kunde inte styrkas” trots vittnesmål. Tror ni polisen åkte ut till oss för att kolla på bilen? Jo, tjena. Jag mötte en gammal skolkamrat som det inte gått så bra för… och blev överraskad över att hans fru hade slöja. “Det är enklast så… du förstår inte.” sa han till mig med sorg i blicken. Effekten av att inte ha råd att flytta till ett annat område. Tyvärr förstod jag inte honom. Jag har varit med om för mycket i mitt liv för att böja mig för några idioter i skägg.
Ständigt alla dessa små tecken på att något inte stod rätt till.
Sverige skiter ett stort stycke i dessa utsatta Malmöområden. DU läser inte om dem för ni hänger inte på samma ställe på nätet. De gör sig inte hörda för de läser inte media på det sätt som du och jag gör. De är fullt upptagna med vardagen. De försöker inte göra sig hörda för enligt dem “är det inte lönt för ingen bryr sig”. Istället är det diverse fjantar (typ Behrang fucking Miri - ett förstklassigt svin enligt mig) som “för deras talan” i egna “nobla syften” för att bygga sina egna karriärer. Åk ut till problemområden i Malmö och fråga de som bor där om dessa människor så kan ni få det bekräftat på två minuter. Det är två helt olika världar. De har helt andra prioriteringar än vad du och jag har. Det är inte fel… det är bara deras sätt att överleva. Samhället skiter fullständigt i dem och sådant får konsekvenser på sikt.
Så det var redan illa. Sedan började det på allvar hända saker.
I Malmö kom sedan EU-migranterna - som ockuperade mark och betedde sig som svin. De var överallt… noga fördelade de upp alla offentliga ytor mellan sig. Alla såg detta, alla visste egentligen men ingen reagerade. Malmös system krackelerade långsamt men säkert. Skäggiga vänstertomtar vurmade för EU-migranterna och tyckte att de skulle få en bit mark. Att det var Sveriges skyldighet etc. Vi som jobbar ska betala… för ANDRA länders medborgare?! Fuck no. Vänsteridioterna fick LÄNGE härja mer eller mindre oemotsagda i debatterna.
Jag såg tiggaren vid Netto bli hämtad av en fet jävel varje kväll. Innan hon hoppade in i bilen räknade han hennes stålar. Jag såg samma feta jävel köra bort svenska a-lagare vid ett flertal tillfällen. Det hela var uppenbart. Ändå gav naiva människor pengar varje dag. Det var tabu att säga något. Alla visste det som regeringens utredare (Varlfridsson?) kom fram till. Ge INTE pengar. Ska ni stötta så ge stålar till en av de organisationer arbetar i Rumänien. Medias äckeljournalister ifrågasatte fortfarande allting. Sluta ge pengar?! Nej, så omänskligt. Sinnessjukt. Och än idag så FORTSÄTTER svennarna att kasta guldtior i parasiternas muggar! WTF? Läser ni tidningar? Rör ni er ute? Förstår ni?
Sedan kom migrationsvågen. Jag har varit på de hem där man samlar flyktingfamiljer från Syrien. Inget bråk. Det är dessa flyktingar som alla svenskar TRODDE det handlade om i början.
Jag har även i kontakt med landsmän som arbetar på HVB-hem för ensamkommande flyktingungdomar. Det riktigt sjuka är - att dessa män vet exakt hur man ska uppföra sig - men det fattar inte kommunens personal. Alla berörda myndigheter daltar med dessa as istället för att sätta ned foten. De skrattar åt er. De vill ha stålar och lägenhet. Araber från dessa regioner är inget ni kommer att integrera. Ni kommer inte ha nytta av dessa idioter. Hela Europa skriker att dessa ekonomiska migranter, dessa våldtäktsbenägna jävla cilivisationshaverister ska ut från landet. Direkt. Vill inte deras länder ta dem emot så frys biståndet eller sätt dem på en flotte. Agera! Skriverier om att 80.000 ska ut. Herregud vad protester det blev från godhetslandet… detta TROTS att svensk polis inte ens klarar att kasta ut 3000 personer om ÅRET. Och nu - under 2016 - kommer antagligen den STORA vågen av migranter. Ni vet… de har telefoner och Internet… de är fullständigt medvetna om att Europa måste stänga sina gränser. Det innebär att de måste ta sig till Europa NU I ÅR om de ska ha en chans att hinna innan dörrarna stängs. 2016 kommer innebära FLER migranter till EU än 2015. Detta fullständigt uppenbara händelseförlopp ser övriga länder i Europa… utom Sverige.
Så vad läser man då i svensk media. Tja, det vet ni lika väl som jag. Idiotjournalister som spenderar spaltmeter över #inteerkvinna, genusperspektiv (skojar ni med mig? dessa araber har inte en susning - en kvinna är en fitta och en barnmaskin enligt dem) etc. Lycka till era jävla idioter. Er värld kommer snart att rasa ihop. Ni kommer bli tvungna att ta in militären innan 2016 är slut. Och medborgarna kommer vara i TOTAL CHOCK eftersom media hela tiden mörkar.
Än värre är just alla svenskar som trott på allting. Som springer omkring och älskar oss invandrare utan att göra skillnad på oss (det ÄR en jävla skillnad på oss invandrare). Dessa plåster springer runt i sina jävla alternativa kläder och är så självförverkligande goda att det fan lyser glorior över deras skallar. Jag känner för att slå varje flanellfjant med surdegsosande skägg på käften varje gång jag ser dem. Jag spottar på er.
Jag känner några invandrare som bedriver verksamhet runt Möllevångstorget i Malmö. Vissa av dem tillhör de araber som faktiskt arbetar jävligt hårt. De HATAR dessa vurmande svennar som flyttat dit för att det är så trendigt. En god vän till mig (från Irak) sa att han fullständigt avskyr hur de mer eller mindre “klappar oss på huvudet” och tycker att vi är så fantastiska. Fan, fatta mannen… de prutar inte ens på torget… de betalar EXTRA! Vem fan tror de att de är? Vem fan tror de VI är?
I mitt jobb såg jag allt bra med Malmö… men också allt dåligt. Efterhand hörde jag mer och mer från kommunanställda (där vi installerade div. system). På Socialförvaltningen. Folk grät. Vi hörde allt där vi stod och jobbade, De hade ingen kontroll. Ingen verkade vågade rapportera uppåt av rädsla av den där jävla rasiststämpeln. De VET. Alla VET. Men alla - för att gynna sig själva - är med i godhetsracet. Ni vet… “om bara alla förstår hur god JAG är” så innebär det ett steg upp. Speciellt dessa krypande slemmon till kommunanställda som varje dag ser verkligheten men som rapporterar osanningar uppåt. I rädsla för att inte få någon stämpel om obekväm, rasist eller liknande bullshit.
Skolorna i Malmö rasar i resultat. Statistiken talar sitt tydliga språk. Effekterna från migrationsvågen kommer vara brutala eftersom staten lade över ansvaret över alla migranter på kommunerna. Nu läste jag i måndags dessutom ett förslag från Matilda Brinck-Larsen att svenska barns fritidsgårdar etc ska öppnas upp så att integrationen ska gå bättre. Alltså… nu ska våra barn användas som ett verktyg i integrationsarbetet. Hon talar om mina barn som “gemensamma”? Våra barn är våra barn och tillhör INTE det här sjuka samhället.
Vardagsvåldet. Jag kan ta hand om mig själv. Tack vare en väns pappa, fick jag tidigt lära mig boxas. Jag är stor och har ingripit vid ett flertal gånger. Har markerat bland unga nästan varje vecka när jag varit ute. Ibland är det rätt grova grejor. Men när jag kommer hem till min son… min dotter … och min sambo… så vill jag inte att de ska lära behöva ta hand om sig själva i en våldssituation. Jag fixar inte oron… jag fixar inte det faktum att om något hade hänt någon av dem som hade jag dödat svinen och stolt tagit mitt straff. Gud nåde den som kommit i min väg.
MINA barn ska njuta av livet. Upptäcka saker. Kunna cykla hem på kvällen. Och jag upptäckte att JAG inte klarar av oron och mina egna mörka orostankar. Jag vill inte behöva… och kan inte… vara överallt. Så en dag sa jag till min sambo att vi måste prata om min oro. Underbar som hon är så förstod hon. Sa vad hon behövde ha uppfyllt för att vi skulle flytta. Så vi planerade resor lite varstans. Hon föll till slut pladask för Gdansk, Polen. Sedan gick allt fort. En resa till dit, hittade mark, diverse tillstånd etc. senare så var papperna klara för att bygga vårt nya hem. Detta har alltså tagit nästan två år.
Nu har jag alltså tagit min familj med mig till ett annat land. Jag har flytt ännu en gång. Som mina föräldrar en gång gjort. Jag har fått en helt ny respekt för mina föräldrar - för det är ett jävligt jobbigt beslut att flytta. Vi gör det för våra barns skull. För att jag - som förälder - ska kunna sova slappt på verandan till vindens sus utan att behöva oroa mig för att de ska komma hem hela och rena. Att min sambo ska kunna ha en kväll ute utan att jag ska behöva vänta på att höra nycklarna i låset för att kunna somna.
Två nätter har jag spenderat i vårt nya hus. Sonen jublade över sitt nya rum, dottern sprang rundor med sin nalle och hoppade över flyttlådorna, sambon svor över att vi gjort av med listan var allting är. Området är fantastiskt, grannarna är underbara och det verkar som om anledningen till vår flytt både roar och oroar dem.
Jag? Lugn. Glad över att vara här. Känner att jag äntligen kan andas. Är inte med i skiten längre. Jag är inte med och BETALAR längre. Ingen oro för att någon ska kalla mig för rasist, haverist eller allt annat. Min sambo behöver inte oroa sig för att hennes chef ska komma på att hennes man minsann rör sig på demonstrationer mot regeringen. Här kan jag vara öppen och svenska myndigheter, svensk media och svenska tjänstemän kan inte göra mig något mer. Här är bra. Ypperlig engelsk-/polsktalande skola. Bra närmiljö. Tryggt. Roligt.
Men jag är ändå sorgsen. Jag älskar Sverige. Det Sverige jag växte upp i… jag tycker om det landet väldigt mycket.
Jag känner - och detta är ingen underdrift - ett stort hat mot de ansvariga. Att ge bort Sveriges välfärd till vad? Otacksamma ekonomiska flyktingar? Till brottslingar? Folk som har “flytt” genom hur många säkra länder som helst för att parasitera på vårt system. Som tjatar om sin jävla primitiva grottreligion? Som ger sig på våra värderingar. På de svagare i samhället, våra barn och kvinnor. Och vad ska Sverige säga till alla de RIKTIGA flyktingar som nu får ta all skit för vad ekonomiska migranter ställer till med? Hur ser man en riktig flyktingfamilj i ögonen när de hamnar på en skitskola i ett utanförskapsområde där lärarna är rädda och våldet härskar? Hur förklarar man för dem att de är dömda till en annan form av misär?
Jag är skyldig Sverige en hel del. Men jag ser ingen väg att återgälda allt vad Sverige har gjort för mig. Ingen lyssnar på oss kritiker. Ingen respektabel tidning skriver om - förstår - folks oro utan att tillskriva oss obehagliga egenskaper. Främlingsfientliga, brunskjortor, ointelligenta, outbildade etc. Vad ska JAG göra?! Jag har EN fucking förtvivlad röst att lägga i ett val 2018. Det känns så långt bort. Jag tror inte Sverige klarar sig till dess utan att samhället tar sådan skada att det kommer ta generationer att reparera.
Jag tittar på alla flyttlådor här. Och jag, två meter lång och enligt mig själv en tuff jävel, sitter med en tår i ögat för alla mina vänner och deras barn, Sveriges pensionärer, tonåringar… ja - alla - som inte kan göra som vi har gjort. Det känns som om jag sviker alla. Samtidigt är jag lättad. För MIN familj är safe (inte bara fysiskt, utan skolmässigt, vård, pension etc).
Fy fan för de som gjort att jag känner så här just nu.
Fy fan för media som underlåtit att granska makten. Som suttit i knäet på politikerna. Ni kommer aldrig få tillbaks medborgarnas förtroende.
Fy fan för politikerna som har drivits av sina ideologier istället för folkets väl och ve. Ert FÖRSTA ansvar är medborgarna och landet. Ni prioriterat andra länders medborgare. Ni borde fan hängas.
Fy fan för alla ni som har sett… som har vetat… som har förstått… men som låtit er tystnad vinna. Eller hejjat på skiten i jakt på egen vinning. Förrädare är vad ni är.
FÖRSTÅ vad som händer… res er. Gör något. Jag är hemma på mindre än sex timmar om ni behöver min - om än lilla, kanske patetiska men helhjärtade - hjälp. Alternativet till aktion är att Sverige tvingas bli något helt annat och det är en förolämpning mot MINA föräldras kamp men det är framförallt ett OERHÖRT SVEK MOT ALLA de svenska generationer som byggde upp landet som gjorde det möjligt för mig och mina syskon att BLI något. Och kom inte med dravlet om att jag ska vara tacksam och erbjuda andra människor samma sak som jag fått. Det. Är. Inte. Samma. Sak. Vi har jobbat, talat språket, ALDRIG gjort brott, ALDRIG kränkt en kvinna och ALDRIG krävt något.
Jag är för evigt tacksam för allt som Sverige - och dess medborgare - har gjort möjligt för mig och min familj. Jag skiter i dessa vurmande människor som - till mitt ansikte - en gång självförintande för hela Sveriges räkning sa till mig att jag behöver inte vara tacksam. Att det är min mänskliga rättighet. Vilken jävla idiot. Jag är tacksam. Punkt. Gillar inte någon det så kan de fara åt helvete.
Ledsen om det är slarvigt skrivet, har druckit för mycket whisky och jag är för trött i hjärtat. Bara kände för att banka ned mina tankar och dela med mig. Jag avslutar med detta:
Är det någon som frågade er om hur Sverige skulle utvecklas? Känner ni att ni fick som ni ville? Är det inte konstigt att det inte fanns pengar till något INNAN migrantvågen kom till Sverige?
Ni som inte kan, inte vill eller har möjlighet att göra som jag. Res er upp. Hitta andra som tycker som ni. Ta kontroll över era liv och er tillvaro. Ingen annan kommer göra det åt er.
Sloga jači nesklad tlači.
/Darko twitter.com/daccraft
PS. Någonstans inom mig hoppas jag att jag har helt fel om allting. Att mina vänner ska mobba mig i framtiden över min fjantiga oro. Att de ska slänga foliehattar på mig varje gång vi träffas för minnet av “Darkos onödiga oro 2015/2016”. Jag hoppas verkligen att det blir så. Jag ska ha foliehatten på mig vid varje tillfälle så alla kan skratta åt mig. Det skulle vara skönt. Jag skulle glatt skratta med dem.
Källa
submitted by Frederna to sweden [link] [comments]


2016.01.07 19:40 hejsantjejer tjejer - upplever ni skillnad i trygghetsnivå?

Hej!
Alltså en del av mig tycker att "suck ett inlägg till, allt vi pratar om här på sweddit är invandrarproblematik", men äh. Känner för att ventilera.
Jag: tjugonånting, kvinna, vit, gay, läser YH utbildning.
Har nu senaste året bott i stockholm. Har känt mig otrygg med att vara ute ensam på kvällarna. För det mesta är det bara utländska män som stirrar så att jag upplever ett starkt obehag. Har vid nått tillfälle även vart så att en man startat en konversation som är sexuellt laddad+provocerande, och att jag måste gå ifrån platsen för att det ska sluta.
Som tjej har man väl fått stå ut med litegrann, och har tänkt att jag kanske inbillar mig re: den ökande frekvensen. Har tänkt att "näää, men är nog bara jag som är paranoid, är ju som småneurotisk av mig som person" samt "hmmm blir väl upptrissad av alla på flashback".
Men var för några veckor sedan tillbaka i Uppsala på första gången på några år, och upplevde en tydlig skillnad.
Framförallt en grej som hände som får mig att skriva det här inlägget. Påminde mig (om än tusen gånger mildare) om vad som beskrivs ha hänt i Köln.
Var på tågstationen när jag skulle åka hem, var på kvällen nån gång, osäker på tid. 9-12 på kvällen. Stod ett gäng unga män vid toaletterna på nedre våningen. Ni som vart på uppsala station vet hur det ser ut, det är som en liten gång, eller jag vet inte, "toadörrs-alkov". Gick förbi dom, och gick in på toa, när jag kom ut så var de alla vända mot mig. Fick känslan av att de alla stått där och väntat på att jag skulle komma ut.
En av dem ropade "hey, hey" och "how are you?", vilket jag ignorerade då det inte kändes som om han genuint var intresserad av hur jag mådde precis. Då grep han tag i min jackärm och drog mig bakåt. Slet mig loss. Dom verkade stå kvar där, så jag gick till mitt tåg, lite skärrad. Känns dumt att ens nämna det, men var så jävla påklädd som det går att vara dessutom.
Det som fick mig att tänka på incidenten i Köln var just det där att gå genom en smal gång, med hotfulla män man måste passera. Känslan av att vara ett bytesdjur typ. Fan inge kul alls.
Och är jag ärlig, så är detta trots att jag numera är försiktigare än jag var för några år sen. Jag begränsar mig själv och mina aktiviteter på ett helt annat sätt än jag gjorde förut.
Är faktiskt till den grad att jag sitter och tänker att, vafan. flickvännen då. Hur ska det gå att vara lebb? Om det blir värre? Kommer vi få leva i fred, eller är det risk för nån form av förföljelse? ALDRIG förut varit rädd vid tanken att pussas med nån flicka ute på stan. jag menar kom igen, är ju sverige för fan. Om nån gammal gnällgubbe/kärring händelsevis irriterar sig över det så går dom hem och surar över en kopp kaffe. Kommer då från en håla där det var en hel del skällsord, men det var psykiskt, liksom.
Nu är jag plötsligt skraj att nått psycho faktiskt ska få för sig att förfölja oss. Att det finns risk för faktiskt, fysiskt våld som straff.
Är på riktigt rädd för framtiden, och inte på något abstrakt "ånnej vi kommer inte ha råd med lägenhet" eller "damnit för många utexaminerade inom min profession", utan liksom ... fan. Jag är skraj.
SÅ, till nästa del: Vad fan kan man göra?
Om det nu kommer in stort antal människor, framförallt unga män, hur integrerar vi dom? kan vi, som det ser ut nu? Har ju alltid tänkt att "smartare människor löser det där, inte mitt område", men har tappad förtroendet för riksdagen totalt.
Multikulturellt samhälle fungerar ju om alla enskilda människor har som grundvärdering frihet för alla/allas lika värde - bor granne med chilla andra generationens muslimer + var inneboende hos en marockansk familj en tid - men som det ser ut nu är vi inte påväg dit.
Jag upplever det som mycket otryggare. Som att det blir värre. Och jag känner mig maktlös i att ändra kursen.
TLDR: Känner mig otrygg, som tjej&gay. Hur är det med er, upplever ni någon skillnad? Och vad fan kan man göra rent praktiskt för att förbättra situationen?
OBS: riktar mig mest till andra tjejer nurå, och då personliga anekdoter - inge "kände nån som kände nån som".
submitted by hejsantjejer to sweden [link] [comments]


2015.07.20 17:29 GentleEagle93 [EU] The Royal Guard: Rekryterar 1 svensk

Hejsan "The Royal Guard" kommer vara en Svensk CSGO clan, som kommer göra sitt bästa för att gå PRO.
Om du mainar AWP är det en stor merit!
18:år +
Söker seriösa medlemmar med motivation och viljan att bli proffesionell inom CS:GO, därför rekryterar vi endast supreme/global elite spelare.
VAD JAG VILL HA UTAV ER:
ANSÖKAN
-1 ditt namn:
Vad händer om jag går vidare? - vanlig intervju för att se om du är rätt person.
Jag, min vän och säkert er har jobb att sköta under dagarna/kvällarna, så vi får pussla ihop ett schema, spela så ofta det går. Ha en trevlig dag! // GentleEagle^ http://steamcommunity.com/profiles/76561197976771998
submitted by GentleEagle93 to RecruitCS [link] [comments]


2015.07.19 20:08 GentleEagle93 [EU] The Royal Guard: Rekryterar 1 svensk

Hejsan "The Royal Guard" kommer vara en Svensk CSGO clan, som kommer göra sitt bästa för att gå PRO.
18:år +
Mainar du AWP? stor merit! :)
Söker seriösa medlemmar med motivation och viljan att bli proffesionell inom CS:GO, därför rekryterar vi endast supreme/global elite spelare.
VAD JAG VILL HA UTAV ER:
ANSÖKAN
Vad händer om jag går vidare? - vanlig intervju för att se om du är rätt person.
Jag, min vän och säkert er har jobb att sköta under dagarna/kvällarna, så vi får pussla ihop ett schema, spela så ofta det går. Ha en trevlig dag! // GentleEagle^ http://steamcommunity.com/profiles/76561197976771998
submitted by GentleEagle93 to RecruitCS [link] [comments]


2015.07.18 14:51 GentleEagle93 [EU] The Royal Guard: rekryterar swe! Endast globals!

Hejsan "The Royal Guard" kommer vara en Svensk CSGO clan, som kommer göra sitt bästa för att gå PRO.
18:år +
Söker seriösa medlemmar med motivation och viljan att bli proffesionell inom CS:GO, därför rekryterar vi endast supreme/global elite spelare.
VAD JAG VILL HA UTAV ER:
ANSÖKAN
Vad händer om jag går vidare? - vanlig intervju för att se om du är rätt person.
Jag, min vän och säkert er har jobb att sköta under dagarna/kvällarna, så vi får pussla ihop ett schema, spela så ofta det går. Ha en trevlig dag! // GentleEagle^ http://steamcommunity.com/profiles/76561197976771998
submitted by GentleEagle93 to RecruitCS [link] [comments]


2015.07.17 19:34 GentleEagle93 [EU] The Royal Guard: rekryterar svensk!

Hejsan "The Royal Guard" kommer vara en Svensk CSGO clan, som kommer göra sitt bästa för att gå PRO.
18:år +
Söker seriösa medlemmar med motivation och viljan att bli proffesionell inom CS:GO, därför rekryterar vi endast supreme/global elite spelare.
VAD JAG VILL HA UTAV ER:
ANSÖKAN
Vad händer om jag går vidare? - vanlig intervju för att se om du är rätt person.
Jag, min vän och säkert er har jobb att sköta under dagarna/kvällarna, så vi får pussla ihop ett schema, spela så ofta det går. Ha en trevlig dag! // GentleEagle^ http://steamcommunity.com/profiles/76561197976771998
submitted by GentleEagle93 to RecruitCS [link] [comments]


2015.07.16 17:45 GentleEagle93 [EU] The Royal Guard: rekryterar svensk!

Hejsan "The Royal Guard" kommer vara en Svensk CSGO clan, som kommer göra sitt bästa för att gå PRO.
18:år +
Söker seriösa medlemmar med motivation och viljan att bli proffesionell inom CS:GO, därför rekryterar vi endast supreme/global elite spelare.
VAD JAG VILL HA UTAV ER:
ANSÖKAN
Vad händer om jag går vidare? - vanlig intervju för att se om du är rätt person.
Jag, min vän och säkert er har jobb att sköta under dagarna/kvällarna, så vi får pussla ihop ett schema, spela så ofta det går. Ha en trevlig dag! // GentleEagle^ http://steamcommunity.com/profiles/76561197976771998
submitted by GentleEagle93 to RecruitCS [link] [comments]


2015.07.16 16:05 GentleEagle93 [EU] The Royal Guard: rekryterar, sweclan

Hejsan "The Royal Guard" kommer vara en Svensk CSGO clan, som kommer göra sitt bästa för att gå PRO.
18:år +
Söker seriösa medlemmar med motivation och viljan att bli proffesionell inom CS:GO, därför rekryterar vi endast supreme/global elite spelare.
VAD JAG VILL HA UTAV ER:
ANSÖKAN
Vad händer om jag går vidare? - vanlig intervju för att se om du är rätt person.
Jag, min vän och säkert er har jobb att sköta under dagarna/kvällarna, så vi får pussla ihop ett schema, spela så ofta det går. Ha en trevlig dag! // GentleEagle^ http://steamcommunity.com/profiles/76561197976771998
submitted by GentleEagle93 to RecruitCS [link] [comments]


2015.07.15 20:10 GentleEagle93 [EU] The Royal Guard: Rekryterar! Swe

Hejsan "The Royal Guard" kommer vara en Svensk CSGO clan, som kommer göra sitt bästa för att gå PRO.
Om du mainar AWP är det en stor merit!
18:år +
Söker seriösa medlemmar med motivation och viljan att bli proffesionell inom CS:GO, därför rekryterar vi endast supreme/global elite spelare.
VAD JAG VILL HA UTAV ER:
ANSÖKAN
Vad händer om jag går vidare? - vanlig intervju för att se om du är rätt person.
Jag, min vän och säkert er har jobb att sköta under dagarna/kvällarna, så vi får pussla ihop ett schema, spela så ofta det går. Ha en trevlig dag! // GentleEagle^ http://steamcommunity.com/profiles/76561197976771998
submitted by GentleEagle93 to RecruitCS [link] [comments]


2015.07.06 15:36 GentleEagle93 [EU] The Royal Guard: Rekryterar spelare!

Hejsan "The Royal Guard" kommer vara en Svensk CSGO clan, som kommer göra sitt bästa för att gå PRO.
Om du mainar AWP är det en stor merit!
18:år +
Söker seriösa medlemmar med motivation och viljan att bli proffesionell inom CS:GO, därför rekryterar vi endast supreme/global elite spelare.
VAD JAG VILL HA UTAV ER:
ANSÖKAN - 1 ditt namn:

- 2 din ålder:

3 Rank:
Vad händer om jag går vidare? - vanlig intervju för att se om du är rätt person.
Jag, min vän och säkert er har jobb att sköta under dagarna/kvällarna, så vi får pussla ihop ett schema, spela så ofta det går. Ha en trevlig dag! // GentleEagle^ http://steamcommunity.com/profiles/76561197976771998
submitted by GentleEagle93 to RecruitCS [link] [comments]


2015.06.29 16:40 GentleEagle93 [EU] The Royal Guard: rekryterar (swedish clan)

Hejsan "The Royal Guard" kommer vara en Svensk CSGO clan, som kommer göra sitt bästa för att gå PRO.
Om du mainar AWP är det en stor merit!
18:år +
Söker seriösa medlemmar med motivation och viljan att bli proffesionell inom CS:GO, därför rekryterar vi endast supreme/global elite spelare.
VAD JAG VILL HA UTAV ER:
ANSÖKAN
Vad händer om jag går vidare? - vanlig intervju för att se om du är rätt person.
Jag, min vän och säkert er har jobb att sköta under dagarna/kvällarna, så vi får pussla ihop ett schema, spela så ofta det går. Ha en trevlig dag! // GentleEagle^ http://steamcommunity.com/profiles/76561197976771998
submitted by GentleEagle93 to RecruitCS [link] [comments]


Arne Lowdens tips mot hösttrötthet Mormor berättar om Andra Världskriget i Sverige  Ransonering, tyskar på Järnvägen & krigsbarn Vloggmånad dag 1 - Lykke blöder näsblod! En liten sup om mornarna - Snapsvisa Går in i övergivet hus  Blir vettskrämda! Vinterresan 2016 Dramatens perukateljé

Ingen hotad – men oro ute på kvällarna Aftonbladet

  1. Arne Lowdens tips mot hösttrötthet
  2. Mormor berättar om Andra Världskriget i Sverige Ransonering, tyskar på Järnvägen & krigsbarn
  3. Vloggmånad dag 1 - Lykke blöder näsblod!
  4. En liten sup om mornarna - Snapsvisa
  5. Går in i övergivet hus Blir vettskrämda!
  6. Vinterresan 2016
  7. Dramatens perukateljé

Tack till 10 000 prenumeranter! Så kul:) Det betyder så mkt för oss. Vi har ju sagt länge att vi ska göra en vloggmånad vid 10 000 prenumeranter och vi håller ju såklart det vi lovar. Vi ... På dagarna sker tillverkningen och på kvällarna arbetar de med föreställningarna. Titta in i ateljén för att se hur arbetet går till Help us caption & translate this video! Swedish Drinking song recorded in Hofors, Sweden. It was a fun evening. 19 – En liten sup om mornarna en liten sup om mornarna! en liten sup om middarna! en liten sup om kvällarna! Mornarna ... Heeeey! ️ Vi går ut på en kvällspromenad. Det har börjat bli så mörkt tidigt om kvällarna. Ficklampa behövs! Spökar det i huset vi hittar?? Ha det bäst så ses vi i nästa video. Mormor berättar om Andra Världskriget i Sverige Ransonering, tyskar på Järnvägen & krigsbarn. Min mormor, 90 år gammal, berättar om hur det var att vara un... En veckas konfirmandläger med skidåkning och aktiviteter på kvällarna om liv och död, kärlek och skuld. ... Ett stort antal ledare är med på resan som går från vinter till vår! I natt går vi över till vintertid (normaltid) och det blir än mörkare på kvällarna. Sömnforskaren Arne Lowden vid Stressforskningsinstitutet tipsar hur du hanterar höstmörkret.